27 mars 2018

Stay Forever / Slovenien 2004

Sverige hade infört sin nya melodifestival 2002 där fyra semifinaler åkte på turné landet runt för att kulminera i en stor galafinal. Man var verkligen inte först med att ordna semifinaler men vid den här tiden sneglade deltagarländerna ordentligt på varandra och kopierade gärna saker som fungerat bra för andra.

Lilla Slovenien - med drygt två miljoner invånare - borde egentligen knappast ha haft kapaciteten att fylla fyra semifinaler men lyckades ändå förvånansvärt väl. Här fanns flera bra låtar och i finalen fanns flera riktigt vassa segerkandidater.

Sexton låtar tog sig till final och av dem röstade tittarna och juryn med gemensamma krafter fram tre superfinalister. Typiskt nog gav experterna inte en enda poäng till tittarnas favorit och Natalija Verbotens "Cry On My Shoulder" blev utslagen redan i den första omgången.

Istället för den originella och suggestiva - och helt instrumentala - "Kliše" med Rožmarinke valde tittarna - som i superfinalen fick välja fritt utan juryinblandning - ett riktigt blekt stycke muzak. Kanske hade man surnat till ute i stugorna och slutat engagera sig?

Platin bestod av Simon och Diana som även var ett par utanför scenen. För att dra uppmärksamhet till sig och sitt bidrag beslöt de båda att gifta sig under tävlingsveckan. Dessvärre gjorde man det dagen efter semifinalen då de båda redan hade åkt ut och ingen längre var speciellt intresserad av deras varanden och göranden.

Fem poäng och en välförtjänt näst sista plats - den enda låt man slog var den direkt fruktansvärda trallen från Schweiz - gjorde ingen glad och året därpå ansåg man att experterna ställt till tillräckligt med oreda. Nu fick tittarna bestämma själva redan från början.



Platin / Stay Forever (Slovenien 2004)
21:a plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

25 mars 2018

Som en vind / Sverige 1990

Inför Melodifestivalen 1990 såg två herrar ut att ha lyckats rejält. Lasse Holm (Sverige 1982, 1983, 1985, 1986, 1993) hade fått med två låtar efter ett par svagare år medan Mikael Wendt (Sverige 1987) hade fått med hela tre bidrag bland de tio utvalda.

Mikael Wendt hade visserligen vunnit 1987 och skrivit en del solida svensktoppshits, främst för Lotta Engberg, men var fortfarande rätt anonym som låtskrivare. Nu hade han chansen till sitt stora genombrott och hade skrivit tre sinsemellan olika låtar får tre riktigt olika artister.

Sedan verkade det som om en annan låtskrivare ändå dragit den riktiga vinstlotten. Den nästan helt okände Stephan Berg från Örebro hade lyckats locka Carola (Sverige 1983) tillbaka till offentligheten efter ett par år där hon dragit sig tillbaka och ägnat sig åt bibelstudier.

Carolas comeback blev en riktig cirkus dit alla blickar riktades men när det väl gällde föredrog de elva jurygrupperna runt om i SVT:s distrikt att premiera Mikael Wendt ändå. "Som en vind" drog ifrån på slutrakan och vann med femton poängs marginal över Carola.

Edin-Ådahl var knappast historiens häftigaste gruppnamn men de båda brödraparen Lasse och Bertil Edin respektive Frank och Simon Ådahl sjöng bra och ledigt. De hade i många år varit ett aktat namn inom den religiösa musiken men hade nu chansen att nå en större publik.

Frank Ådahl hade också tidigare erfarenhet av ESC: han hade sjungit i kören bakom Ketil Stokkan vid finalen i Bergen 1986 och nu fick han tävla mot samme Ketil i Zagreb.

Sverige hade absolut sina supporters inför finalen men det verkade som om det fanns någonting med låten som inte riktigt fungerade. Aftonbladets Lasse Anrell - som annars gav generösa betyg åt brödraskaran när han bedömde låtarna - påpekade att låtens stick var förvånande tydligt stulet från "We Are The World" och funderade på om jurymedlemmarna drog av poäng för det.

Rent visuellt var inte det svenska bidraget heller någon fest. Bröderna kunde sjunga men såg ut som fyra killar som står och sjunger bredvid varandra och verkligen inte som en grupp. Där försvann nog ett antal poäng till.

En sextondeplats var ett fiasko och det sämsta svenska resultatet sedan Ted Gärdestads flopp i Jerusalem 1979. "Som en vind" blev en hit i Sverige men Edin-Ådahl lyckades aldrig etablera sig som grupp utanför den kristna musikscenen där de redan var mycket framgångsrika. Mikael Wendt mötte mer eller mindre samma öde och fortsatte skriva för landets dansband istället för att härja på topplistorna.

Carola bidade däremot sin tid, seglade på sin lyckade comeback och återkom med sällsam precision året efter.

Uppdaterad 22 februari 2021



Edin-Ådahl / Som en vind (Sverige 1990)
16:e plats av 22 bidrag i Zagreb

24 mars 2018

Uh, jeg ville ønske jeg var dig / Danmark 1959

"Jag är ett litet stycke dynamit / maskerad till sockerbit". Så sjöng Lill-Babs (Sverige 1961) om sig själv men innehållsförteckningen skulle ha stämt lika väl in på danska Birthe Wilke. En sångerska med en helt egen stil och ett helt eget sätt att förhålla sig till publiken.

När skivbolaget Philips startade filial i Danmark i början av 1950-talet värvade man Birthe, som snabbt blev ett av firmans bäst säljande namn. Som så många andra sjöng hon schlager för att klara brödfödan men hon behärskade också visa och jazz och fick ändå svänga sig med en förvånansvärt mångsidig repertoar. "Håndklaver og charme" och "Den gamle gartner" hörde till hennes största framgångar.

Hon representerade Danmark vid landets debut 1957 i duett med Gustav Winckler. Hon gladdes åt den fina placeringen men tyckte det var tråkigt att vara utstyrd i vardagskläder då alla andra damer uppträdde i galaklänningar.

När hon på nytt fick åka utomlands och representera Dannebrogen två år senare var det dags att kompensera med besked. I finalen uppträdde Birthe i en elegant kreation med släp, men en artist av hennes kaliber nöjde sig inte med att bara stå och vara vacker. Istället tog hon en struttig liten promenad under mellanspelet, knyckte till på stjärten och svängde på sin eleganta kreation på ett sätt ingen av de andra sångerskorna gjorde.

"Uh, jeg ville ønske jeg var dig" blev uppskattad i Cannes och landade på en femteplats. Den blev populär i Norden och sjöngs in på svenska av just Lill-Babs.

I slutet av 1960-talet lade Birthe Wilke karriären på is och drog sig undan strålkastarljuset med undantag för några få uppträdanden nu och då. På senare år har hon gjort sig ett namn som föredragshållare och debuterade 2007 som författare då hon gav ut en diktsamling.



Birthe Wilke / Uh, jeg ville ønske jeg var dig (Danmark 1959)
5:e plats av 11 bidrag i Cannes 1959

21 mars 2018

Où sont-elles passées / Monaco 1964

Den ungdomliga kulturen hade så långsamt börjat leta sig in i startfältet vid ESC i Köpenhamn 1964. Nederländerna och Storbritannien ställde upp med poppiga låtar och såväl Luxemburg som Monaco ställde upp stjärnögda och välsjungande unga män av den typ som tilltalade såväl ungdomar som deras föräldrar.

Romuald Figuier var född i Bretagne men tidpunkten är lite omtvistad. Ett dokument som verkar vara en födelseattest hävdar att sångaren är född 1938 medan många andra källor menar att han skulle sett dagens ljus först 1941.

I musikbranschen var han färskvara åtminstone. "Oú sent-elles passées?" ("Vart har de tagit vägen?") - en sång om alla flickor som en gång stod där med hjärtat i brand och med blicken full av längtan - var Romualds andra skiva. Juryn gillade vad den hörde och belönade den tillfällige monegasken med en tredjeplats.

Skivan blev en halvdan framgång och orkade inte högre än till plats 49 på den franska topplistan. Romuald kämpade vidare och fortsatte att spela in sånger och skulle återkomma till ESC såväl 1969 som 1974 som artist. Dessutom skulle han lyckas alldeles förträffligt väl i ett par andra sångtävlingar.



Romuald / Où sont-elles passées (Monaco 1964)
3:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

19 mars 2018

Perfect Life / Tyskland 2017

Det såg verkligen inte bra ut för Tyskland - man hade kommit sist både 2015 och 2016 och oddsen inför finalen i Kiev såg inte lovande ut. Inget land hade någonsin kommit sist tre år i rad. Skulle man dra hem ett nytt och föga efterlängtat rekord?

Nog för att tysk tv inte hade någon annan att skylla på än sig själv. Som nationell final hade man lanserat ett nytt koncept som liksom försökte klämma ihop en hel säsong av en talangsåpa på en enda kväll. Fem nya talanger skulle presenteras för publiken innan de skulle göra upp om vem som skulle få resa till Ukraina för Tysklands räkning.

Dessutom skulle man välja ut vilken av de två tävlingslåtarna den vinnande artisten skulle få med sig. Och tillvägagångssättet var allt annat än enkelt.

Först fick alla fem sjunga en cover på en låt de själva valt. Tittarna fick rösta och de tre med mest röster gick vidare till nästa omgång. Dessa tre fick alla sjunga "Wildfire", det ena av de två potentiella  bidragen. Tittarna fick rösta på nytt och ännu en artist föll bort.

Kvarvarande Levina och Axel Feige fick nu sjunga båda tävlingslåtarna varsin gång innan tittarna ännu en gång skulle rösta om vilken artist som skulle sjunga vilken låt. Det bar sig inte bättre än att Levina fick sjunga båda och superfinalen - där vinnarlåten skulle utses - blev något av en antiklimax.

Mycket skrik för lite ull, tänkte nog de flesta. Levina var en bra artist som var lätt att tycka om medan låten var ett riktigt ljummet stycke radioskval. I Kiev slapp man ändå en tredje sistaplats på raken då man högst slumpmässigt lyckades på en poäng mer än Spanien.

Ett fiasko var det hela likafullt och den nya tyska finalen skrotades lika snabbt som den uppfunnits. Levinas singel orkade faktiskt upp till plats 28 på singellistan men hennes album sålde blygsamt.



Levina / Perfect Life (Tyskland 2017)
25:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

17 mars 2018

Yom huledet (Happy Birthday) / Israel 1999

Det finns knappt ord för att beskriva hur Dana International hade skakat om Eurovision Song Contest i grunden med sin seger i Birmingham 1998. "Diva" hade blivit en hit och Dana hade blivit en medial stjärna som det skrevs om i alla länder.

Mycket av det som skrev var transfobiskt skräp - det mesta, dessvärre - men mellan alla fördomar tonade bilden fram av Dana som en sympatisk och modig artist och av Israel som ett betydligt mer modernt och liberalt land än många skulle ha trott.

Naturligtvis ville man följa upp sensationen med något lika häftigt och tidstypiskt. Internt på IBA valde man ut fyrmannabandet Eden - ett något överårigt boyband - som bland annat bestod av brödraparet Eddie och Gabriel Butler. De kom från en familj av Black Hebrews - en kontroversiell folkgrupp på flera sätt i judiska kretsar.

"Yom huledet" var skriven Moshe Datz (Israel 1991 och 1995) och kändes vid en första lyssning som rätt pigg och energisk, kanske till och med som tänkbar vinnare. Förra gången ESC hölls i Jerusalem hade ju finalen slutat med israelisk hemmaseger.

Under repetitionerna visade det sig ändå ganska snart att Eden knappast var årets vinnare. Sjunga kunde de, men den inövade dansen kändes stel och forcerad och i jämförelse med exempelvis Island eller Kroatien kändes låten rätt trivial och lite tramsig.

Det blev en femteplats för Eden som visserligen släppte en fullängdsskiva efter finalen men som snart gick skilda - och rätt anonyma - vägar. Eddie Butler skulle återkomma till ESC som israelisk representant i Aten 2006.



Eden / Yom huledet (Happy Birthday) (Israel 1999)
5:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

15 mars 2018

Einfach weg / Österrike 1984

Den österrikiska finalen var en riktig succé. Man hade landat på övre halvan av resultatet såväl 1982 som 1983 och när man nu för tredje gången lät 250 statistiskt utvalda österrikare välja vinnare i direktsändning blev segerlåten en riktig brottarhit på hemmaplan.

Singeln rusade upp på den nationella hitlistans förstaplats och låg kvar bland de tjugo främsta i tjugo veckor.

"Einfach weg" ("Helt enkelt borta") var en sång om när livet står en upp i halsen och man flyr hals över huvud med bara det som får plats i två resväskor. Den var skriven av Gitte Seuberth som även kom tvåa i finalen som artist. Hon sjöng "Kumm hoit mi" i duett med Gary Lux från Westend (Österrike 1983) och även den låten låg länge på de österrikiska listorna.

Gary fick också följa med till Luxemburg för att sjunga och klappa i händerna bakom Anita Spanner. Kanske var det taktfasta klappandet inspirerat av Jugoslaviens framgångsrika bidrag året innan?

Dessvärre hörde inte den europeiska juryn något av det österrikarna själva hört och låtit sig förtjusas av. Dels var discofox en genre som aldrig räckte sträckt sig utanför den tyska kultursfären, dels var det österrikiska paketet en visuell katastrof av episka proportioner.

Anita framstod som ganska späd och fragil och kunde inte riktigt ge tyngd åt låtens text. Körsångarna var stela och närmast löjeväckande, och den som tyckte att texten om att vara stark och självständig framhävdes av Anitas puttenuttiga rosa klänning förtjänar en utskällning. (Anita berättade i en intervju många år senare att hon inte hade något att säga till om själv vad gällde kläderna.)

Fem poäng blev det på poängkontot och Österrike hamnade sist, rejält akterseglade av samtliga motkandidater. Trots att både den nationella finalen och den egna låten varit populära på hemmaplan fick ORF kalla fötter och återgick till att välja bidrag internt.

Anita fortsatte att spela in skivor men fick aldrig någon mer hit som kunde matcha "Einfach weg" som än idag är en lokal klassiker. 1991 ställde hon på nytt upp i den nationella finalen med "Land in Sicht". Några år senare pausade hon karriären för att ägna sig åt hus och hem men är åter aktiv som artist under sitt nya namn Anita Wagner.



Anita / Einfach weg (Österrike 1984)
19:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

13 mars 2018

Envie de vivre / Belgien 2000

Efter fyra år var "Pour la gloire" fortfarande ett av Valloniens mest uppskattade och betittade program. Inte nog med att det lanserade flera duktiga sångare så hade det indirekt lett till Belgiens bästa placering på tolv år vid ESC 1998. Man tutade och körde och ordnade ännu en franskspråkig final full av talangjaktens tidigare deltagare.

Dessvärre verkar landets vassaste låtskrivare ha sovit förbi tävlingens deadline och istället för att inspireras av Mélanie Cohls framgångar i Birmingham och annorstädes bjöd den belgiska finalen på ett riktigt svagt och vingligt startfält.

21-åriga Nathalie Sorce hade vunnit "Pour la gloire" med en version av Amazing Grace 1998 och hängde nu fast vid gospeltemat i sin tävlingslåt "Envie de vivre" ("Lust att leva"). Här bjöds på en klämmig kör, handklapp och en melodi som bitvis var snarlik Schweiz bidrag från 1978.

Trots Nathalies rutin och hennes vinst i landets tyngsta talangjakt hade hon svårt med såväl toner som en del annat på scenen. I det starka startfältet i Stockholm framstod hon från början som en helgjuten jumbokandidat - till och med den allt mer svajiga Terry Wogan förutspådde en nolla i protokollet.

Två poäng blev det till slut, från Makedoniens köpta och taktikröstande jury. Kanske hade det varit snyggare att gå poänglös ur tävlingen ändå?

Nathalie blev aldrig en stjärna men har förblivit gospeln trogen och uppträder fortfarande på festivaler i Belgien. Den vallonska finalen däremot lades ned - sörjd och saknad av ingen - och ersattes med en intern uttagning som fungerade desto bättre.



Nathalie Sorce / Envie de vivre (Belgien 2000)
24:e plats av 24 bidrag i Stockholm

11 mars 2018

Ninanajna / Makedonien 2006

Makedonien hade alltid varit den minst framgångsrika av Jugoslaviens delrepubliker när det gällde Eurovision Song Contest - alla andra republiker vann den jugoslaviska uttagningen åtminstone en gång - och eländet hade fortsatt efter självständigheten.

Efter att semifinalen infördes hade det ändå gått lite bättre och man tog sig till final såväl 2004 som 2005. Inför finalen i Aten verkar de flesta ha skruvat ned förväntningarna en smula. 20-åriga Elena Risteska hade visserligen sjungit i flera år och hade ett framgångsrikt album i bagaget men skulle hon hålla för pressen internationellt?

Om det varit spännande att åka vart som helst blev pressen ännu större i Aten. Den gamla namntvisten mellan Makedonien och Grekland - värdlandet erkänner enbart Makedonien som namn på ett nordgrekiskt landskap - flammade upp på nytt och ledde till ilskna protester från den makedonska delegationen.

"Ninanajna" var en hyfsat dansvänlig sak som nämnde såväl Beyoncè som Shakira i texten. Elena uppträdde tillsammans med tre dansare utrustade med en "kreativ" och utmanande koreografi. Textspråket var än en gång engelska även om man bytte till sitt inhemska i sista refrängen.

I semifinalen hängde det på håret - där blev Makedonien det sista landet som klarade sig över kvalificeringsstrecket. I finalen rann poängen till desto bättre och landet fick sin bästa placering hittills (2017).

Elena Risteska har fortsatt att spela in musik och skriver dessutom låtar till andra artister hemma i Makedonien.



Elena Risteska / Ninanajna (Makedonien 2006)
12:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

9 mars 2018

I See A Star / Nederländerna 1974

Början av 1970-talet var en kreativ period inom Nederländernas musikliv. Många begåvade människor möttes och skapade musik som nådde långt utanför landets gränser. Låtskrivaren och producenten Hans van Hemert hörde till de mest framgångsrika. Han hade gott påbrå - hans pappa Willy van Hemert skrev Nederländernas bidrag till ESC 1957 och 1959 och var sålunda den första deltagaren som vann tävlingen två gånger.

1971 plockade Hans van Hemert ihop två soloartister - Willem Duyn och Sjoukje van 't Spijker - och skapade duon Mouth & MacNeal. Det ovanliga gruppnamnet kom av de bådas artistnamn: Duyn var känd som Big Mouth och hans nya sångpartner använde namnet Maggie MacNeal.

Två tydliga personligheter och två starka röster i kombination med ett par riktigt slagkraftiga låtar visade sig vara ett recept på framgång. "How Do You Do?" och "Hello-A" blev stora hits inte bara i Europa utan även på den amerikanska marknaden.

1974 blev duon inbjuden att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen till ESC och "Ik zie en ster" vann en fullständigt förkrossande seger. I sin engelska version blev även "I See A Star" en stor internationell framgång.

På ytan handlar låten om kärlek men enligt Willem Duyn handlade den lika mycket om cannabis och dess effekter.

I Brighton hörde man till storfavoriterna men kom anmärkningsvärt långt efter vinnande Abba (Sverige fick 24 poäng - Nederländerna "bara" 15). Kanske blev det glada paketet - med visslande och positivspelande - lite för glatt i slutändan. Kanske kändes det hela inte helt äkta.

Det var det inte heller. Bara några månader senare - mitt i framgången - splittrades duon och gick åt skilda håll. I efterhand har det kommit fram att Mouth och MacNeal fullkomligt avskydde varandra och vägrade att träffas utanför arbetstid. Vet man vad man ska titta efter så märks det rätt väl i det korta vykort som föregick gruppens bidrag i Brighton.

De båda återgick till att vara soloartister - Mouth uppträdde en tid med sin fru som "Big Mouth & Little Eve" - och hade båda framgång utan att nå upp till de höjder de nått tillsammans.

Maggie MacNeal representerade Nederländerna en gång till i ESC 1980. Willem Duyn avled 2004 i sviterna av ett hjärtstillestånd. Han blev 66 år gammal.



Mouth & MacNeal / I See A Star (Nederländerna 1974)
3:e plats av 17 bidrag i Brighton

7 mars 2018

Anna Mari-Elena / Cypern 1984

Det stora genombrottet låg runt hörnet och väntade men i början av 1984 kunde Mike Stock, Matt Aitken och Pete Waterman knappast välja och vraka bland anbuden. Bland de första skivor de gjorde tillsammans hör två singlar med Andy Paul varav den andra var Cyperns bidrag till ESC i Luxemburg.

Andy Paul var en grekcypriot som utvandrat med sin familj till Storbritannien då Cypern blev självständigt 1960. Det var de knappast ensamma om, då republikens första år utmärktes av politisk spänning och oroligheter mellan folkgrupperna. Andy ägnade sig åt musik och imiterade sin stora idol Elvis Presley med så stor framgång att han vann en talangjakt och fick ett skivkontrakt.

Vems idé det var att skicka in "Anna Mari-Elena" (ibland skrivet som "Anna Maria Lena") till den interna cypriotiska finalen verkar ingen minnas men låten föll juryn på läppen och valdes ut.

I SVT:s förhandsvisning presenterade Fredrik Belfrage Andy Paul något nedlåtande som "en kille med hår på bröstet" men låten väckte en viss entusiasm hos förhandsbedömarna. En och annan trodde att Cypern möjligen kunde komma att skrälla till lite grann.

Av det blev det inget. Endast Jugoslaviens jury - som belönade Andy Paul med en tolva - höjde poängen medan det i övrigt blev ströpoäng och en blygsam placering. Låten blev ändå populär här och där och spelades bland annat in på svenska av Stefan Borsch.

Andy Paul skulle bli ett förhållandevis framgångsrikt fenomen på i den grekiska musikvärlden medan Stock/Aitken/Waterman formligen exploderade över världens hitlistor senare samma år med singlar som "You Think You're a Man" med Divine, "Whatever I Do" med Hazell Dean och inte minst deras första singeletta "You Spin Me Round (Like A Record)" med Dead or Alive.

Pete Waterman och Mike Stock skulle göra en mindre elegant comeback till ESC 26 år senare då deras "That Sounds Good To Me" kom på allra sista plats i Oslo.



Andy Paul / Anna Mari-Elena (Cypern 1984)
15:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

5 mars 2018

That Sounds Good To Me / Storbritannien 2010

Det hade lönat sig att fråga någon som vet hur slipstenen ska dras. Andrew Lloyd Webbers bidrag till Moskva 2009 hade kanske inte med all vilja i världen kunnat beskrivas som originellt eller spännande men förde tillbaka Storbritannien bland de fem bästa för första gången på sju år.

Nästa låtskrivare som fick äran att försvara de brittiska färgerna var Pete Waterman. Han hade visserligen producerat Cyperns bidrag 1984 men under sin verkliga storhetstid - då teamet Stock/Aitken/Waterman regerade topplistorna världen över - hade han i likhet med de flesta riktigt framgångsrika inom brittisk showbiz duckat undan från ESC.

I tv fick tre hoppfulla unga talanger sjunga egna versioner av ”That Sounds Good To Me”, en låt som Pete Waterman knåpat ihop med sin gamle vapendragare Mike Stock.

Ingen av dem verkar ha tagit sitt uppdrag på något större allvar och den brittiska pressen var med all rätt häpen inför vilket svagt låtbygge de båda släppt ifrån sig. Bidraget skulle knappast ha platsat som en B-sida för Sonia under glansdagarna, ändå satt de båda och gav sken av att ha skrivit en ny megahit.

Lotten att framföra det hela föll på 19-årige Josh Dubovie som besatt en viss ungdomlig charm men som samtidigt var förödande oerfaren. Han hade sjungit på lokal nivå och haft en roll i en skoluppsättning av Les Miserables. Nu skulle han på kort tid övas upp i rollen som ESC-vinnare.

Man snyggade till produktionen av låten för att den skulle passa Josh bättre och man försökte bygga ett nummer som skulle kännas elegant och internationellt. Ingenting kunde skyla över att Josh var för kort i rocken och att låten var för bedrövligt svag och i Oslo blev det ännu en sistaplats - Storbritanniens tredje på åtta försök.

Josh har inte gett upp hoppet om en artistkarriär men kallar sig idag Josh James. Anledningen var att alla internetsökningar på Josh Dubovie enbart gav träffar på fiaskot i Oslo och att ett nytt namn behövdes för att låta publiken upptäcka sångarens karriär efteråt.



Josh Dubovie / That Sounds Good To Me (Storbritannien 2010)
25:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

4 mars 2018

Ghost / Tyskland 2016

Den tyska finalen 2015 hade varit ett misslyckande på många sätt - onödigt komplicerad och svårbegriplig för tittarna slutade det hela ändå i fiasko då vinnaren i direktsändning avsade sig segern och tvåan improviserat ropades som ersättare inför buande publik. Till råga på allt kom arma Ann Sophie på allra sista plats med noll poäng i Wien.

Nu anordnade man en mycket mer lättbegriplig och rak uttagning där alla låtar framfördes en gång innan en vinnare utsågs. Lätt och fattbart.

Tävlingsbidragen behövde däremot inte vara nya och ”Ghost” var redan en hit. När den då 15-åriga Jamie-Lee Kriewitz vann The Voice of Germany i december 2015 var ”Ghost” hennes vinnarlåt och den hade rusat upp på listorna efter hennes seger.

Jamie-Lee var ett stort fan av koreansk popkultur och k-pop, något som avspeglades tydligt i hennes scenkläder som gett henne stor uppmärksamhet under talangjaktens gång. Föga förvånande sopade hon golvet med konkurrensen även nu.

Jamie-Lee var även en praktiserande vegan som insisterade på att ingen del av hennes scenkläder fick vara animaliska. Hennes kläder i Stockholm var ESC-historiens första certifierat veganska outfit.

Det stora problemet i paketet var ändå låten som inte var dålig men knappast designad för uppgiften att erövra en ny publik på tre minuter. Den var menad att hålla en redan uppmärksammad artist kvar på topplistorna i många veckor.

Vid finalen i Stockholm var allt tittarna såg en oerfaren tonåring i underliga scenkläder, sjungande en låt som förblev ett anonymt mumlande i två minuter innan den lät sångerskan sjunga ut på riktigt på slutet. Då var det redan för sent och för andra året i rad hamnade Tyskland på allra sista plats.

Jamie-Lee har släppt två album och har hållit sig kvar i offentligheten men ”Ghost” förblir hennes enda kommersiella hit (2018).



Jamie-Lee / Ghost (Tyskland 2016)
26:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

1 mars 2018

Halley / Turkiet 1986

Att låta någon annan lägga de turkiska bidragen tillrätta efter den nationella finalen hade visat sig vara en bra strategi 1984 och 1985 och inget år skulle strategin fungera bättre än 1986 då den nya versionen mer eller mindre kändes som en ny låt.

Den turkiska finalen hade varit en slimmad affär där bara fyra bidrag gjort upp om segern. Det blev dött lopp mellan två av låtarna och istället för att dra lott - som man gjort vid debuten 1975 - lät man juryns ordförande få utslagsrösten. Seyyal Taner drog den kortare strået med "Dünya" men skulle få representera Turkiet i Bryssel ett år senare på ett oförglömligt sätt.

Vinnarlåten var en hälsning till Halleys komet som var på väg tillbaka till jorden 1986. Vid dess tidigare besök 1910 utbröt hysteri då kometsvansen antogs innehålla cyanid och att människor skulle dö som flugor när kometen kom för nära. Nu hoppades turkarna istället att kometen skulle föra med sig lycka och kärlek till jorden - ganska högt ställda förväntningar på en samling is, sten och andra lösa partiklar.

Låten framfördes av inte bara en utan två grupper tillsammans: Klips och Onlar. En av de fem medlemmarna hoppade av efter den turkiska finalen - officiellt hade hon prov på universitetet hon inte kunde missa även om det ryktades att hennes pojkvän motsatte sig att hon skulle resa iväg.

Originalversionen var struttig och stötig och gick i ett rasande tempo. Det internationella teamet som fick i uppdragen att se över helheten tog fram den stora saxen och ändrade rejält på en hel del saker. Versionen i förhandsvideon gick knappt att känna igen.

Alla förändringar var helt klart till det bättre. Den jugoslaviska juryn smällde till med en full tolva och under en kort stund i början av röstningen låg turkarna på andra plats. Poängen sinade rejält efter en stund men för första gången fick Turkiet en plats bland de tio bästa. Det skulle ta ända till 1997 innan man lyckades göra om den bravaden.



Klips ve Onlar / Halley (Turkiet 1986)
9:e plats av 20 bidrag i Bergen