10 december 2016

Mangup / Jugoslavien 1988

För tredje året i rad tog Zagreb hem segern och för andra året i rad stod Rajko Dujmić bakom den vinnande låten. Den musikaliska motorn i omåttligt populära Novi fosili hade uppenbarligen tid och potential att skriva också för andra.

Srebrna krila hade bildats som en ren rockgrupp 1978 och ses idag som Kroatiens första boyband. I centrum stod Vlado Kalember och hans tillkämpat hesa röst och gruppen fick snabbt luft under vingarna med den stora hiten "Ana". De kom nära att vinna de jugoslaviska finalerna två gånger: 1981 med "Kulminacija" och 1982 med "Romeo i Julija".

1984 vann Vlado den jugoslaviska finalen utan sitt band men i duett med Izolda Barudžija och började så småningom söka sig bort från gruppen. Snart började bandets nya keyboardist Mustafa Ismailovski ta över mer och mer av sången.

Den upplaga av gruppen som ställde upp i den jugoslaviska finalen 1988 hade väldigt lite gemensamt med det band som slagit igenom tio år tidigare. I princip alla originalmedlemmar hade flytt fältet och bakom mikrofonen stod sångerskan Lidija Asanović. "Mangup" var dessutom betydligt poppigare än gruppens tidigare låtar och försågs med en snärtig och fartfylld musikvideo.

I Dublin uppträdde man som Silver Wings - en direkt översättning av gruppnamnet vilket säkert de flesta kommentatorer tackade för. Det gick nästan lika bra som det gjort för Rajko Dujmić året innan och hade man fått fem poäng till hade det blivit en bronsplats. Låten blev en stor hit på hemmaplan men Lidija stannade inte heller länge i gruppen som förändrades på nytt.

Nu blev Srebrna krila en ren vokalgrupp där sångerskorna kom och gick vid sidan av Mustafa Ismailovski. Man ställde upp i Dora 1995 och 1996 och dök upp i olika skepnader fram till Mustafas död 2000.

2012 återuppstod Srebrna krila i sin originalsättning med Vlado på sång. De turnerade runt Kroatien och Slovenien och släppte ett nytt album med nyskriven musik.



Silver Wings / Mangup (Jugoslavien 1988)
6:e plats av 21 bidrag i Dublin

9 december 2016

Love City Groove / Storbritannien 1995

För all del - BBC hade dragit sitt strå till stacken för att förbättra det alltmer skamfilade rykte Eurovision Song Contest drogs med i början av 1990-talet. Först skickade man Michael Ball som var en stor stjärna inom musikalvärlden, följd av Sonia som varit en hyfsat stor tonårsidol några år tidigare. Frances Ruffelle var kanske inget stort namn men hennes låt var samtida och relevant.

Nu tog man ett steg till. När det ändå visade sig vara svårt att övertyga en etablerad stjärna att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen öppnade man åter upp tävlingen så fler akter fick vara med. Den framgångsrike men kontroversielle Jonathan King hade ännu mer att säga till om än han haft året innan och den nya finalen drog för ovanlighetens skull till sig ett par intressanta namn.

Bland de tävlande fanns gamla bekanta som Samantha Fox och LondonBeat - båda väldigt framgångsrika men med glansdagarna bakom sig. Ännu mer intressanta var Deuce - ett retropoppigt band i Abba-sättning som specialiserat sig på kitschig musik och en ännu kitschigare estetik. Ett slags prototyp till Steps, om man så vill.

De hade tagit sig till en elfteplats på englandslistan med sin debutsingel och ställde upp i den brittiska finalen med "I Need You" - en snyggt producerad dansvänlig hit som dessutom lät som en potentiell ESC-vinnare. Problemet för Deuce var att finalen tydligt sökte efter något mer nyskapande.

Låten Jonathan King talade sig varm för på längden och tvären var istället startfältets rap, något som varit sparsamt förekommande i tävlingen tidigare. Spanien hade rappat ett par rader 1993, annars var det outforskat land.

Love City Groove var ett tufft gäng - originalsångerskan Q-Tee hoppade av gruppen då hon inte tyckte ESC var tillräckligt häftigt - men deras låt var förvånansvärt välkammad och tillrättalagd. Det störde inte tv-tittarna och den nya tidens musik tog hem en brakseger i den nationella finalen.

I Dublin lyckades orkestern plocka den sista gnuttan häftighet ur paketet samtidigt som en och annan medlem visade sig vara mindre tonsäker i refrängen och den tuffa nysatsningen slutade med en ny tiondeplats. Deuce kunde möjligen ha varit ett smartare val men jag vågar inte tänka på vilken röra orkestern skulle ställt till med när de satt tänderna i den låten.

På hemmaplan fick både Love City Groove och Deuce stora hits med sina respektive bidrag men hade sedan stora problem att följa upp framgången. Deuce släppte ett par framgångsrika singlar till men 1997 hade båda grupperna splittrats.

Jonathan King gav sig inte utan var säker på att kunna sniffa rätt på en vinnare för Storbritannien. Året efter skulle han komma närmre och framför allt skulle den utvalda låten storma rakt upp på försäljningslistans förstaplats.



Love City Groove / Love City Groove (Storbritannien 1995)
Delad 10:e plats av 23 bidrag i Dublin

8 december 2016

A-Ba-Ni-Bi / Israel 1978

Att skicka Ilanit en gång till såg ut som en bra idé på pappret men ingen var riktigt nöjd efteråt. Ilanit gillade inte låten, placeringen blev medioker och hemma i Israel knorrades det över att samma artist skickades en gång till istället för att ge någon ny chansen.

Det bestämdes att man skulle anordna en tv-sänd uttagning istället för att välja internt och valet föll på att använda den väletablerade israeliska sångfestivalen för ändamålet. Tolv bidrag valdes ut i vanlig ordning och bedömdes av jurygrupper runt om landet och vinnaren skulle få representera den judiska staten i Paris i hopp om en bra placering.

Israels delegationschef Rivka Michaeli antydde senare att man på IBA inte varit så imponerade över nivån på de inskickade bidragen och att man bett den rutinerade Nurit Hirsch - som stod bakom Israels debutbidrag fem år tidigare - att specialskriva en låt. Kvaliteten kan inte ha varit så dålig ändå, då förhandsjuryn kostade på sig att refusera en viss "Hallelujah" som skulle visa sig gångbar ett år senare.

Nurits låt vann i slutändan, framförd av den unge Izhar Cohen från Tel Aviv. Han kom från en musikalisk familj och hade redan som liten uppträtt med sin far och sina syskon. Under 1970-talet hade han vunnit flera sångtävlingar och var flitigt spelad på israelisk radio. I finalen hade han fått stöd av den dansanta sånggruppen Alpha Beta som plockats ihop specifikt för tillfället.

I Paris sågs israelerna som en outsider - Belgien var storfavoriten - men under röstningen började toppoängen smattra in. Israel fick fem tolvor i rad, vilket fortfarande är rekord. Ganska snart hade Israel skaffat sig en ointaglig ledning.

Grannlandet Jordanien direktsände ESC för första gången men så snart det stod klart att Israel skulle vinna avbröt man programmet. Dagen efter lät man meddela sina tittare att tvåan Belgien hade vunnit. Inte heller IBA hade visat omröstningen, så israelerna fick veta att de vunnit först då det berättades på radions sena nyhetssändning.

Izhar Cohen släppte ett album på engelska efter finalen. Även om "A-Ba-Ni-Bi" (refrängen betydde "Jag älskar dig" på hebreiskt rövarspråk) bara blev en moderat hit i Europa såg den till att hålla Izhar mycket populär på hemmaplan under de närmaste åren.



Izhar Cohen & Alpha Beta / A-Ba-Ni-Bi (Israel 1978)
1:a plats av 20 bidrag i Paris

7 december 2016

Menina / Portugal 1971

Det geografiskt och politiskt isolerade Portugal hade aldrig lyckats något vidare värst i Eurovision Song Contest och verkar i likhet med de nordiska länderna ha surnat till rejält efter att fyra länder delat på segern i Madrid 1969. Man hoppade av för att markera missnöje mot reglerna men frågan är om man inte dessutom ville visa att man var besviken över de egna resultaten.

Trots att man inte deltog i Amsterdam 1970 anordnade man den inhemska sångfestivalen i vanlig ordning, men först två månader efter ESC så att ingen skulle få för sig att man hade för avsikt att vara med där. Vinnare där blev Sérgio Borges med "Onde vais rio que eu canto".

EBU lyssnade noga till vad de missnöjda medlemsländerna hade och säga och lanserade ett helt nytt jurysystem inför Dublinfinalen 1971. Istället för att ha nationella juryn runt om i Europa fick varje land skicka två ledamöter - en som var yngre än 25, en som var äldre - som bedömde samtliga bidrag utom det egna enligt skalan 1-5. Nu fick alla länder garanterat poäng och man var inte tvungen att vara någons favorit för att få utdelning på poängkontot.

För Portugal var det här goda nyheter. Juryn gillade vad den hörde och för första gången slog sig det portugisiska bidraget in bland de tio främsta. Kanske gav det nya systemet bättre möjligheter för mer speciella låtar och Portugal skulle hamna i topp tio samtliga tre år systemet användes.

Kanske berodde det också på låten? Sången om den betagande unga flickan, som med sin vackra nya klänning och sin fasta lilla byst var som vatten för törstiga ögon, var en attraktiv och lättfångad komposition som framfördes med intensitet och själ.

Sångerskan Tonicha var en rutinerad 25-åring som sjungit i många år (bland annat hade hon kommit tvåa i den nationella finalen 1968) men hennes nya samarbete med det legendariska låtskrivarparet Nuno Nazareth Fernandes och José Carlos Ary dos Santos - som skrivit "Menina" - gjorde henne till en riktigt stor stjärna. Efter Dublin har hon spelat in ett tiotal skivor och är fortfarande en högst aktiv artist.



Tonicha / Menina (Portugal 1971)
9:e plats av 18 bidrag i Dublin

6 december 2016

Vi maler byen rød / Danmark 1989

Hot Eyes hade deltagit sex år i rad i den danska finalen och lyckats sno åt sig en bronspeng i Dublin året innan, men när Kirsten Siggaard började arbeta på en soloskiva med mer mogen vuxenpop måste det ha stått ganska klart för de flesta att duons dagar var räknade.

Søren Bundgaard tyckte att han ännu hade mer att ge i Dansk Melodi Grand Prix och satte sig att komponera för en av de riktiga hörnstenarna inom dansk schlager. Birthe Kjær hade fått skivkontrakt som 19-åring och fick ett monumentalt genombrott redan med sin första låt - en dansk version av den tyska schlagern "Arrivederci Frans". Efter det hade succéerna samlats på hög och sångerskan hade också haft stor framgång som revyskådespelerska.

Hon hade ställt upp i den danska finalen tre gånger tidigare - 1980, 1986 och 1987 - och alltid blivit tvåa. Med Søren Bundgaards retrosvängiga sång om att sätta färg på staden och tillvaron gick hon hela vägen i en av de starkaste danska finalerna någonsin. De lokala jurygrupperna hade varit djupt oense om vilken låt som skulle vinna - varje jury gav poäng till fem låtar och Birthe fick noll av fyra jurygrupper - men det energiska framförandet gick hem ändå.

Inför Lausanne gjorde man om scenshowen rejält. De tre manliga dansarna fick respass och ersattes av de sjungande systrarna Lei och Lupe Moe - som körat bakom åtskilliga danska bidrag. Dessutom flankerades Birthe på scenen av såväl låtskrivare Bundgaard som textförfattaren Keld Heick.

Som gimmick - och för att utöka röststyrkan - lockade Birthe även till sig dirigentveteranen Henrik Krogsgaard som överlät orkestern till huvuddirigenten Benoît Kaufmann strax före den andra refrängen. Det hela var glatt och lättsmält och gav danskarna ännu en tredjeplats, även om jag personligen tycker uppvisningen i Lausanne blev lite väl sval och välkammad.

Efter sina två tredjeplatser verkar Søren Bundgaard ha varit ganska nöjd och blev en sällsynt gäst i framtida danska finaler. Än idag är han aktiv som låtskrivare och skivproducent men är sedan ett par år bosatt i Italien.

Birthe Kjær har med åren allt tydligare befäst sin position som en av Danmarks allra mest älskade artister. Hon har en stor och hängiven fanskara och har dessutom visat sig vara en begåvning som programledare i tv. Hon har deltagit en gång till i den danska finalen - 1991 - och har sedan varit programledare hela tre gånger.

Hela Danmark drog efter andan då Birthe Kjær 2005 var tvungen att hoppa av Vild med dans - den danska versionen av Strictly Come Dancing - efter att ha drabbats av en blodpropp i hjärtat. Efter en tids konvalescens var sångerskan snart återställd igen.



Birthe Kjær / Vi maler byen rød (Danmark 1989)
3:e plats av 22 bidrag i Lausanne 

5 december 2016

Probka / Lettland 2009

Mest av allt var Intars Busulis en riktig svärmorsdröm, en snygg och sprallig spelevink som sjöng och showade och spelade trombon. Det skulle man kanske inte gissat när man hörde Lettlands bidrag till Moskva - en av de skrälligaste och mest aggressiva låtar man hört i tävlingen.

Intars hade ställt upp i Eirodziesma tre gånger tidigare: två mindre framgångsrika gånger med pojkbandet Caffe och så hade han blivit tvåa 2007 med den ryskspråkiga och rätt speciella "Gonki". Nu vann han med den punkiga "Sastrēgums" vars text gjorde uppror mot hela den västerländska livsstilen.

Textens jag sitter fångad i en bilkö där alla är arga och irriterade då en ung flicka plötsligt kommer dansande fram över biltaken. Hon har genomskådat hela tillvaron och skuttar lätt och fritt fram då alla andra sitter fast. Textens jag vill också vara fri från allt som pressar honom och får honom att må dåligt.

Inför finalen beslutade man att översätta texten till ryska, möjligen av politiska skäl. Lettland hade i det längsta funderat på att inte delta i Moskva i protest mot Rysslands krig i Georgien året innan. Kanske vill man att värdarna skulle förstå textens känsla av att känna sig pressad och ofri och under tryck av någon större makt.

Dessvärre var ingen på humör för punk på ryska och Lettland, som tidigare varit överraskande framgångsrikt, kom sist i sin semifinalen och inledde ett långvarig kräftgång. Det skulle ta ända till 2015 innan man på nytt tog sig till final.

Det spelade ingen roll för Intars Busulis som bildade eget produktionsbolag och som fortfarande är en mycket efterfrågad artist hemma. Efter att 2014 ha ställt upp i Golos - Rysslands svar på The Voice - har han även en stor karriär parallellt i Lettlands stora, östra grannland.



Intars Busulis / Probka (Lettland 2009)
19:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

4 december 2016

Guildo hat euch lieb / Tyskland 1998

Allt sedan Nino de Angelos kraschlandning i Lausanne nio år tidigare hade Eurovision Song Contest varit en i det närmaste död tävling på den tyska marknaden. Även om det gjorts försök att gjuta nytt liv i tillställningen förblev publiken kall och likgiltig och vid sidan av den evige Ralph Siegel ville nästan ingen vara med. Det skulle behövas något som kunde skaka om tittarna rejält.

Den tyska uttagningen 1998 var just precis det. Hela tävlingens estetik byttes ut och kändes mer som en rockkonsert - eller möjligen som det gamla fenomenet Peter's Pop Show - än som en schlagerfestival och den tyska ikonen Nena var en av programledarna. Den allra viktigaste komponenten i mixen var ändå att man lyckats locka med två akter med trogna fans och som på sina egna sätt kändes fräscha och oväntade.

Duon Rosenstolz från Berlin hade i flera år varit stora i undergroundkretsar med sin blandning av pop, rock och chanson, och hade året innan lyckats ta sig in på den tyska albumlistan för första gången. Deras ballad "Herzenschöner" var stor och pampig och hade massiva stråkar i arrangemanget.

Guildo Horn hade börjat sin bana som lokalt fenomen i Trier, nära den luxemburgska gränsen. Den fiktive Guildo med sitt långa, otvättade hår älskade att sjunga klassisk tysk schlager, gärna iförd gräsliga kreationer, gärna med ett intensivt utspel. "Ich find Schlager toll" ("Jag tycker schlager är skoj") hade varit en mindre hit året innan. Nu hade han fått en vildsint schlagerparodi att tävla med, skriven av den omåttligt populäre komikern Stefan Raab under pseudonymen Alf Igel - ett tydligt skämt riktat mot landets än så länge ledande schlagerfantom.

Precis som förväntat blev uttagningen en tvekamp mellan dessa två, som fick i princip allt medieutrymme både före och efter finalen. Ralph Siegel deltog också med tre bidrag men varken "Kids", "Carneval" eller den på alla sätt uppseendeväckande "Can-Can" hade någon chans i omröstningen.

I slutändan blev det inte så mycket tvekamp som man skulle ha hoppats på. Guildo Horn fullkomligen pulvriserade motståndet i telefonomröstningen men Rosenstolz fick en rejäl knuff i karriären och blev snart en av Tysklands allra mest populära grupper.

Tillsammans med sin kompgrupp Die Ortopädische Strumpfe gav Guildo Horn järnet i Birmingham och hann på sina tre minuter inte bara förolämpa den goda smaken utan även spela koskälla, antasta programledarlegenden Katie Boyle och svinga sig upp i dekoren. Trots att all musik låg på band presenterades upphovsmannen Stefan Raab som dirigent och viftade vilt framför den brittiska orkestern som satt med armarna i kors.

De mer konservativa och humorlösa ESC-fansen - dit hörde jag utan tvekan i det här fallet - fruktade seger men i slutändan blev det "bara" en framskjuten placering, en stor framgång på den tyska marknaden och en ny vår för ESC på den tyska marknaden som ännu håller i sig, närmare tjugo år senare.



Guildo Horn / Guildo hat euch lieb (Tyskland 1998)
7:e plats av 25 bidrag i Birmingham