29 mars 2017

Tell Me Why? / Rumänien 2002

Monica Anghel hade väntat i många år på att få representera Rumänien i Eurovision Song Contest. 1996 hade hon vunnit den nationella finalen tillsammans med gruppen Sincron men låten kom på allra sista plats i den interna semifinal som EBU anordnade det året. Två år tidigare hade hon sjungit i kören bakom vinnarlåten i den inhemska finalen men fick inte följa med till Dublin. Nu var hennes stora stund kommen.

Tillsammans med den klassiskt skolade folksångaren Marcel Pavel framförde hon nu en riktigt bombastisk kärleksduett av den gamla skolan, där man tog i från tårna för att vokalt understryka känslorna man förtärdes av.

De flesta bedömare var rätt säkra på sin sak då de sågade den rumänska låten. Just inget trodde att de båda skulle ha en chans, men själv uppträdde de som stora stjärnor i Tallinn och vägrade öva på kameravinklar och annat trivialt.

Åtskilliga hakor tappades under röstningen då Rumänien inte bara tog två tolvpoängare utan även slog sig in bland de tio bästa - landets dittills i särklass bästa placering.

Tittar man på poängflödet med lite mer kritisk blick ser man snabbt att rumänsk tv varit ute och bytt poäng med andra länder, främst Ryssland och Makedonien. Om tävlingen gått rätt till skulle nog den pompösa balladpastejen hamnar betydligt länge ner på listan.

Monica Anghel (som för övrigt inte verkar vara släkt med Luminița Anghel, som tävlade för Rumänien 2005) har fortsatt att spela in skivor och dubba en och annan Disneyfilm. Marcel Pavel har mer siktat in sig på klassisk musik och tilldelades 2013 pris som bästa liveartist för sin konsertturné "Very Classic".



Monica Anghel & Marcel Pavel / Tell Me Why? (Rumänien 2002)
9:e plats av 24 bidrag i Tallinn

28 mars 2017

Lady Lady / Spanien 1984

Efter en del experimenterande som inte riktigt gett önskat resultat - 1982 var ingen succé placeringsmässigt och 1983 var det definitivt inte - bestämde sig spansk tv för att skicka en rak och enkel poplåt till Luxemburg. Inget svårt, inget krångligt, inget med spår av folkmusik.

Bravo var ett fyrmannaband som bildats två år tidigare av sångerskan Amaia Saizar, som slagit igenom under slutet av 1970-talet och haft stora framgångar med gruppen Trigo Limpio (Spanien 1980). Hon hade själv skrivit texten till "Lady Lady" - om en dam som tappat greppet om tillvaron, som lever i det förgångna och som förgäves väntar på att den man som en gång älskat henne ska komma tillbaka.

De spanska tyckarna trodde inte att Bravo skulle ha en chans men i Luxemburg seglade spanjorerna snabbt upp som en av stora favoriterna som många trodde skulle ha chans att vinna. Så snart man började repetera visade det sig dock att det fanns ett problem.

Skivversionen av låten var tjugo sekunder för lång jämfört med vad EBU:s regelverk godkände. Den förinspelade musikbakgrund som användes i Luxemburg var även den för lång och TVE hade hoppats att ingen skulle märka något.

På "And The Conductor Is" berättar dirigenten Eddy Guerin hur han fördes in i teknikernas rum där han själv fick sätta saxen i bandet och klippa bort tjugo sekunder. På plats i teatern fick den spanska delegationen sedan improvisera fram ett slut.

Det verkar inte ha stört någon och till slut kom Spanien på en lysande tredjeplats. Låten blev en stor hit i Spanien och en ännu större hit i Latinamerika. Framgången till trots blev historien om Bravo kort - efter två album gick medlemmarna åt skilda håll och gruppen upplöstes.



Bravo / Lady Lady (Spanien 1984)
3:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

27 mars 2017

Solayoh / Vitryssland 2013

Det är inte så lätt att vara popstjärna. Särskilt inte om det inte räcker med att tilltala den stora publiken utan även en och annan nyckfull diktator. Det vet vitryska Alyona Lanskaya bättre än de flesta.

Hon sågs som en lovande talang efter att ha vunnit den prestigefyllda sångtävlingen Slavianski Bazaar i Vitebsk 2011 och ställde raskt upp i den nationella uttagningen till ESC som hon också vann med "All My Life". Vägen till Baku borde ha legat öppen men snart nog började det gå rykten att röstningen var uppgjord och självaste president Lukasjenko själv startade en utredning av ärendet.

Kanske hade Lanskayas management fuskat, men frågan är om inte republikens president borde ha viktigare saker att ägna sig åt. Vill man bekämpa korruption i Vitryssland finns de betydligt mer akuta områden att börja på än just schlagerfestivalen. Den vitryska schlagerdetektivbyrån slog fast att det faktiskt varit fusk med i bilden och Alyona diskades.

Skam den som ger sig och året därpå var sångerskan tillbaka som en slavisk Kylie och vann på nytt med "Rhythm Of Love". Nu slapp hon anklagas för falskspel men inte heller nu fick hon ha sin seger i fred. Snart meddelades det att vinnarlåten skulle bytas ut.

Istället skickades Alyona till Malmö med den betydligt kitschigare "Solayoh", skriven av belgaren Marc Paelinck (Belgien 2002 och 2004, Malta 2009). Alyona verkade inte särskilt bekväm med sin nya låt, men när den presidentkontrollerade televisionen bestämt sig för att byta ut ens låt har man kanske inte så mycket att sätta emot.

Åtminstone tog sig den nya låten till final, något Vitryssland bara gjort två gånger tidigare. Alyona släppte en andra skiva efter ESC men verkar sedan dess ha sökt sig alltmer bort från hemlandet och ut på den ryska marknaden istället.



Alyona Lanskaya / Solayoh (Vitryssland 2013)
16:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

26 mars 2017

Comé-comédie / Frankrike 1972

Yvette Baheux - född i Paris en månad innan de allierade befriade den franska huvudstaden från ockupationsmakten - hade börjat sjunga ganska sent i sin karriär. Som tonåring hade hon jobbat på en cirkus som trapetskonstnär och senare inledde hon en framgångsrik bana som dansös på flera berömda etablissemang.

Först som 27-åring spelade hon in sin första skiva - "Monsieur l'étranger" skriven av Frédéric Botton blev en framgång och gjorde Yvette känd under sitt artistnamn Betty Mars. Hennes dramatiska sätt att sjunga förde tankarna till Édith Piaf, och kändes kanske lite gammaldags redan då.

Botton skrev också "Come-comédie", som valdes ut att representera Frankrike vid ESC i Edinburgh året efter. Sången var en verkligt ärkeklassisk fransk vals som även den blev populär i sitt hemland, även om den internationell juryn inte direkt kramade sönder den.

Det Betty Mars ändå lyckades med i Edinburgh var att ingjuta en hel del själ och drama i sin rätt triviala lilla låt. Inte minst slutet låter mest som ett olyckligt skri som ger sångens fjäderlätta stämning en egendomlig, mörk subtext.

1974 lånade Betty ut sin sångröst till en film om Piaf och några år senare fick hon åter låta som Piaf i "Elle va chanter" av Alain Barrière (Frankrike 1963). Betty blev inte av med Piaf samtidigt som allt färre var intresserade av att höra henne sjunga i egenskap av sig själv. Anbuden sinade och sångerskan befann sig snart i ekonomiska svårigheter.

In i det sista förberedde hon sin comeback - hon planerade en skiva med sånger om den franska revolutionen - men den sista januari 1989 tystnade musiken när Yvette Baheux hoppade från sin lägenhet i La Défense. Efter tre veckor i koma avled hon, 44 år gammal.



Betty Mars / Comé-comédie (Frankrike 1972)
11:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

25 mars 2017

Razom nas bahato / Ukraina 2005

Politik och musik är inte nödvändigtvis en dålig kombination. Begåvade textförfattare kan mycket väl föra fram sina tankar och idéer även i enkla poplåtar. Ändå sedan Eurovision Song Contest startade 1956 har det funnit politik med på ett hörn på olika sätt, vad man sedan än tycker om saken.

Däremot är det inte så bra när politiken tar överhanden och man glömmer bort att det hela bara är en enkel liten tävling för enkla små låtar och istället enbart går efter politiska parametrar när man bedömer kandidaterna och väljer vinnare. Sällan har en nationell final gått över styr på samma sätt som den ukrainska 2005.

Glädjen och stoltheten över att få bjuda in hela världen till Kiev gick inte att ta miste på och NTU arrangerade en mastodont till uttagning. Inte färre än femton semifinaler anordnades för att plocka fram lika många deltagare till den nationella finalen.

Storfavorit till segern var stjärnan Ani Lorak (Ukraina 2008) men så kom revolutionen emellan. Efter att landets presidentval visat sig riggat utbröt stora oroligheter som i sin tur utmynnade i den orangea revolutionen. Länge var det oklart om Kiev över huvud taget skulle klara av att stå värd för ESC, men EBU bestämde sig för att ha is i magen.

Efter revolutionen gick kvastarna på de flesta nivåer av det ukrainska samhället - inte minst på tv-bolaget - och helt plötsligt kastades fyra nya låtar in i den nationella finalen. En av dessa nya kandidater var Greenjolly som blivit populära under revolutionen då de tydligt tagit ställning för Viktor Jusjtjenko, som sedan blev president.

I "Razom nas bahato" ("Tillsammans är vi många") vrålade man ut Jusjtjenkos namn och segern kom som ett brev på posten. Ani Lorak förpassades till andra plats, vilket kanske inte spelade så stor roll då hennes "Another Little Shot" ändå inte skulle fått tävla då den offentliggjorts för tidigt.

EBU krävde ändå att den väldigt politiska originaltexten skulle skrivas om och tonas ned, men revolutionsromantiken fanns kvar i såväl text som video som framträdande. Resten av Europa lät sig inte charmas och placeringen blev låg.

Snart nog visade sig den nya ledningen vara i princip lika korrupt som den gamla och åtskilliga av den orangea revolutionens anhängare blev besvikna och desillusionerade. Då var Greenjolly - som bara fick en enda hit - redan bortglömda.



Greenjolly / Razom nas bahato (Ukraina 2005)
19:e plats av 25 bidrag (final) i Kiev

24 mars 2017

Új név egy régi ház falán / Ungern 1995

Ungerns debut hade i sanning varit imponerande - nu gällde det att visa att man faktiskt var en stor musiknation som kunde göra sig gällande i europeisk konkurrens. Det borde inte ha varit så svårt egentligen med tanke på att ESC 1995 skulle visa sig vara en av de svagaste upplagor tävlingen skådat.

Istället för att använda sig av sin gamla sångfestival som gett fin utdelning året innan valde man ut såväl låt som artist internt på tv-huset i Budapest. Kanske lät man sig hänföras av den suggestiva texten då man valde ut sin vinnare?

Medvetet diffus berättar texten om en gammal vän som håller på att försvinna. På det gamla numret svarar ingen, på det gamla husets vägg hänger ett nytt namn. Textens jag lurpassar på sin vän i mörkret på en teater i hopp om att få se det välbekanta ansiktet. Om de inte träffas nu kanske ingen mer chans ges.

Ett litet drama på tre minuter som tyvärr går helt förlorat för den som inte förstår ungerska. Den långa, mörka versen hänger dessutom ihop ganska dåligt med den förvånansvärt glada refräng som ändå följer.

Csaba Szigeti var mest känd som musiker i olika band och var kanske inget direkt unikum till scenpersonlighet. När irländsk tv filmade hans vykort för programmet tog de honom till kusten en sällsynt kall och blåsig dag, varpå sångaren drabbades av en svår förkylning och knappt klarade av de högre tonerna i sin sång.

Valet att uppträda iförd mörka glasögon fick flera kommentatorer - bland annat Claes-Johan Larsson och Lisa Syrén på Sveriges Radio - att undra om sångaren möjligen var synskadad, vilket han inte är.

Tre poäng och näst sista plats blev facit. Csaba fortsatte sin bana som musiker och kompositör och har bland annat skrivit musiken till flera ungerska tv-program.



Csaba Szigeti / Új név egy régi ház falán (Ungern 1995)
22:a plats av 23 bidrag i Dublin

23 mars 2017

Ale jestem / Polen 1997

Efter sin sensationella debut 1994 då Edyta Górniak landat på andra plats i Dublin hade polsk tv haft svårt att leva upp till framgången. Inte för att man skulle ha haft dåliga låtar - såväl 1995 som 1996 är exceptionella bidrag - men juryn var inte riktigt med på noterna. Polackerna var liksom lite för krävande, helt tydligt.

Utan att tumma på kvaliteten testade man istället en finurlig liten poplåt med influenser av såväl folkmusik som rock, smittande framförd av en utsökt sångerska som dittills mest ägnat sig åt jazz men som nu stod beredd att kasta sig in i en popkarriär.

"Ale jestem" ("Men jag finns") handlar om människans litenhet i universum: jag är bara ett sandkorn, bara en regndroppe, bara ett ensam grässtrå - men jag finns! En jublande fanfar till låt, snyggt paketerad i ett läckert arrangemang och en stilig och medryckande musikvideo.

Expressens recensent Lars Lindström hyllade Polen inför finalen och erkände att det var just videon som först fått honom att vakna. När han väl lockats av det lustfyllda bildspråket insåg han även vilken pärla låten var.

När de mer sifferälskande eurovisionsfansen analyserade resultatet från finalen i Dublin - den första där fem länder på prov lät tittarna telefonrösta - visade det sig att de traditionella jurygrupperna än en gång hållit ner poängen för Polen, som skulle fått en betydligt högre placering om tittarna fått välja själva. Ytterligare en spik i kistan för juryn som plockades bort helt året därpå.

Anna Maria Jopek sålde guld med sin debutplatta där bidraget ingick. Hon har fler stora framgångar i bagaget och har också varit framgångsrik som låtskrivare och producent.



Anna Maria Jopek / Ale jestem (Polen 1997)
11:e plats av 25 bidrag i Dublin