26 juni 2017

Mono gia mas / Cypern 1996

Efter ett bitvis ganska svagt 1980-tal hade Cypern fått upp ett visst flyt i Eurovision Song Contest med helt acceptabla placeringar de flesta år. 1992, 1994 och 1995 hade man dessutom fått stor uppmärksamhet och positiv PR tack vare sina bidrag. Den trenden ville man ju gärna hålla vid liv.

Till Oslo skickade man en stjärnögd tonåring som fick lov att be om en längre permission från sin militärtjänstgöring för att få åka iväg till Norge. Constantinos Christoforou hade släppt sin första singel "Tora pou milas" två år tidigare och fått många fans sedan dess.

I den nationella finalen tvålade han till en annan populär ung man - Michalis Hadjiyannis kom tvåa med "Trello pedi" och fick vänta två år till på att få representera Cypern.

"Mono gia mas" ("Bara för oss") var en ganska traditionell ballad men Constantinos ungdomliga energi räckte långt och Cypern landade än en gång bland de tio bästa. Hemma på ön växte sångarens popularitet dramatiskt och hans debutalbum sålde trippel platina, vilket inget album helt producerat på Cypern gjort tidigare.

Under sommaren 1996 turnerade han runt Cypern med superstjärnan Anna Vissi (1980, 1982, 2006) och följande vinter var han gästartist i hennes show i Aten där även Sakis Rouvas (2004, 2009) medverkade.



Constantinos / Mono gia mas (Cypern 1996)
9:e plats av 23 bidrag i Oslo

25 juni 2017

Baila el Chiki Chiki / Spanien 2008

Först hade man gjort dokusåpa av de nationella finalerna, nästa steg var att låta hela tävlingen flytta ut på nätet. Inför den spanska finalen 2008 tog TVE hjälp av det nyaste och mest spännande sättet att lansera ny talang - den globala musikplattformen MySpace.

För att kvala in till den nationella finalen fick man ladda upp sitt potentiella bidrag på nätsajten och sedan fick den stora publiken där ute gör sitt val och rösta bland alla de tänkbara kandidaterna. De tio med flest röster då räkneverket stannades skulle få chansen att sjunga i tv och en av dem skulle bli Spaniens representant.

Samtidigt, i ett annat hörn av den spanska populärkulturen, lanserades den påhittade figuren Rodolfo Chikilicuatre - en talanglös odugling från Buenos Aires som påstod sig ha uppfunnit ett helt nytt instrument och en helt ny dansfluga.

Chikilicuatre var en skapelse av skådespelaren David Fernández och från början tänkt som en tillfällig parodi men någonstans längs vägen bestämde man sig för att ta skämtet ett steg längre och anmäla argentinaren till den spanska uttagningen. Det smällde bara till i hela internet när Chikilicuatre gick direkt upp i ledning och sedan vann den spanska finalen.

Så var det knappast tänkt att gå, om man frågat TVE. De hade höga förväntningar på sitt nya koncept som de något högtravande och humorbefriat döpt till "Salvemos Eurovision" ("Låt oss rädda ESC").

I efterhand framstår "Baila el chiki chiki" som ett riktigt lyckat skämt - kompletterat med två rejält övertända dansöser, varav den ena ständigt gör den imbecilla koreografin fel. Oturligt nog för spanjorerna var 2008 året då alltför många försökte skoja till det - Estland, Irland och Lettland bjöd alla på rätt billiga lustigheter - och när det blev Spaniens tur var publikens tålamod slut.

I vilket fall blev låten en stor hit på hemmaplan och spelades flitigt på radio även i andra länder - inte minst i Sverige. Framgången till trots gjorde sig David Fernández snabbt av med figuren som fick lov att "dra sig tillbaka och försöka skriva en ny låt".

Rodolfo Chikilicuatre (vars efternamn är argentinsk slang för något värdelöst) har dykt upp på nytt ett par gånger i offentligheten men någon ny hit har det inte blivit.

MySpace visade sig vara på sin topp just 2008 med runt en miljard besökare i månaden. Bara några år senare hade användarna dragit vidare och förvandlat communityn till något av en virtuell spökstad.



Rodolfo Chikilicuatre / Baila el Chiki Chiki (Spanien 2008)
16:e plats av 25 bidrag i Belgrad

24 juni 2017

In The Disco / Bosnien-Hercegovina 2004

Fuad Backović hade haft svåra år under det bosniska inbördeskriget då han tillbringat den största delen av tiden gömd i en källare tillsammans med sin familj medan hans far stred vid fronten. För att stå ut med tillvaron började han sjunga och lyckades ändå spela in ett par låtar i en professionell studio under krigsåren.

När kriget tog slut gav sig pappan in i politiken och blev så småningom landets finansminister. Unge Fuad gick istället med i landets populäraste boyband 7Up där han snabbt blev gruppens nya frontfigur. 1999 kom bandet trea i den bosniska uttagningen till ESC med "Daj spusti se" och två år senare ställde Fuad upp som soloartist med "Deset milijona ljubavi".

Efter att ha studerat klassisk sång bröt han sig 2002 loss från pojkbandet och startade en solokarriär under artistnamnet Deen, tagit av det arabiska ordet för "tro". Året efter ställde han upp för tredje gången i den nationella finalen och kom tvåa med "Taxi".

Bosnisk tv tyckte helt klart att ynglingen hade potential och bjöd 2004 in honom att sjunga samtliga låtar i den nationella finalen. Vann gjorde "In The Disco" - skriven av Vesna Pisarović (Kroatien 2002) - som lånat flitigt från Donna Summers gamla hits "Hot Stuff" och "I Feel Love".

I Istanbul gjorde Deen succé med sin vågade och flamboyanta stil och för andra gången någonsin slog sig Bosnien in bland de tio främsta i finalen. De bosniska tidningarna började nu spekulera vilt runt sångarens sexuella läggning, något de skulle fortsätta med långt efter att Deen 2008 lagt sin karriär på is för att istället studera modedesign. När han 2010 flyttade till Milano antog skvallerpressen att det var för att kunna leva mer öppet än i det konservativa Bosnien-Hercegovina.



Deen / In The Disco (Bosnien-Hercegovina 2004)
9:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

23 juni 2017

Waar is de zon / Nederländerna 1994

Det hade gått bra när man valt ut sin artist på förhand 1993 och nu valde NOS att göra detsamma på nytt. Den här gången var det möjligen så att man gav deltagandet i present till en artist som redan i många år strålat som en sol på den holländska musikhimlen.

Willy Albertina Verbrugge hade startat sin karriär redan som 11-åring tillsammans med sina kända föräldrar. Under 1960-talet hade hon varit en flitig och älskad skivartist med minst en listetta under bältet med "De winter was lang" - ingen vet helt säkert eftersom Nederländerna inte hade någon officiell topplista - och under flera år var hon programledare för ett populärt underhållningsprogram i tv tillsammans med sin pappa.

Sedan början av 1970-talet hade hennes bana som skivartist alltmer avtagit medan hon själv förblev en synlig och välkänd figur inom underhållningsbranschen. 1994 var Willeke Alberti en älskad kultartist och man arbetade på en musikal om hennes liv.

I den nationella finalen blev publikfavoriten "Zomaar en dag" - skriven av Paul de Leeuw som var programledare för tävlingen - slagen av den stilrena och eleganta "Waar is de zon". Låtskrivaren Edwin Schimscheimer hade 1992 skrivit den betydligt mer progressiva "Wijs me de weg", men i Dublin tyckte nog juryn att den här låten var i dammigaste laget. Slutfacit blev fyra fattiga poäng från den österrikiska juryn.

Idag kan jag tycka att det var en onödigt hård dom. Hantverket är gott och Willeke strålar verkligen bakom mikrofonen. Än idag ser hon hela äventyret som en gåva och hon älskar fortfarande sina båda topplacerade låtar.

Karriären tog åtminstone ingen skada. 2015 firade Willeke sin 70-årsdag med en stor konsert och uppträder ännu regelbundet i många olika sammanhang. Hon är en stor gayikon på hemmaplan och sjösatte nyligen ett alldeles eget klädmärke.



Willeke Alberti / Waar is de zon? (Nederländerna 1994)
23:e plats av 25 bidrag i Dublin

22 juni 2017

Warum nur, warum? / Österrike 1964

Om man har en riktig popstjärna vill man självklart låta sig representeras av just den vid ESC om det bara är möjligt. 1964 hade Udo Jürgens framgångar få andra österrikiska artister kunde mäta sig med. Han hade flera framgångar under eget namn och 1960 hade han skrivit en världshit för Shirley Bassey.

Udo Jürgen Bockelmann hade haft en ovanlig och dramatisk barndom. Han växte upp i ett slott i Magdalensberg där hans far var borgmästare och slet med att balansera sina egna övertygelser mot landets nazistiska styre. I krigets slutskede var han nära att ställas inför krigsrätt efter att man hittat subversiv litteratur i hans privata bibliotek, men han räddades av att kriget tog slut. Udo själv skulle få dras med nedsatt hörsel på ena örat hela livet efter att ha blivit slagen av en ledare i Hitlerjugend.

Unge Udo började spela piano på eget initiativ och tillbringade mer eller mindre hela 1950-talet som medlem av olika band, först under artistnamnet Udo Bolán, och vann en låtskrivartävling på österrikisk radio redan som 16-åring.

Vid det första försöket i Eurovision Song Contest kom han "bara" sexa - en högst respektabel placering jämfört med hur Österrike brukade placera sig - men låten blev en stor internationell hit. Udos egen version låg etta på topplistan i Frankrike, men framgångarna slutade inte där.

Matt Monro (Storbritannien 1964) hade floppat i hemlandet med sin egen låt men spelade raskt in det österrikiska bidraget i en engelsk version med text av Don Black. "Walk Away" blev en stor hit såväl i Storbritannien som i USA och ledde till att Udo Jürgens fick skriva låtar för Frank Sinatra.

Uppmuntrad av allt detta var det knappast en överraskning att Udo skulle ställa upp på nytt, inte bara en utan två gånger.



Udo Jürgens / Warum nur, warum? (Österrike 1964)
6:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

21 juni 2017

Bonne nuit, ma chérie / Västtyskland 1960

Den västtyska uttagningen 1960 visade sig vara den stora chansen för 24-årige Wyn Hoop som tidigare spelat med i ett popband som just gått skilda vägar. Han hade fötts som Winfried Lüssenhoop, men så kunde ingen popstjärna heta ens på den tyska marknaden så ett artistnamn fick hittas på i hast.

"Bonne nuit, ma chérie" var en elegant och rätt eldig sak som spelade an på den då mycket trendiga sydländska musiktradition som letat sig in i den europeiska populärmusiken via USA, där Ritchie Valens "La Bamba" och Frankie Avalons "Venus" gjort stor succé vid sidan av monsterhits som "Volare" (Italien 1958) och "Piove" (Italien 1959).

Stilen skulle bli ännu mer populär de kommande åren - med hits som "Speedy Gonzalez" och "Spanish Harlem" - och vid finalen i London belönades Västtyskland ganska rikligt för sitt exotiska tilltag. Startfältets äkta italienska evergreen "Romantica" (Italien 1960) ignorerades däremot bryskt av juryn.

Nu blev Wyn Hoop en populär sångare, men kanske inte tillräckligt intressant för att locka publiken på egen hand. Skivbolaget satte ihop en duo av honom och finska Pirkko Mannola (på den tyska marknaden skrevs hennes namn Pirko Manola för att underlätta uttalet) och tillsammans fick de ett antal framgångsrika singlar och kom fyra vid den tyska ESC-uttagningen 1962 med "Mama will dich seh'n".

Efter det bildade han på nytt en duo med sin egen fru Andrea och uppträdde med henne innan de båda pensionerade sig från showbiz i slutet av 1970-talet. Under många år skrev Wyn Hoop istället böcker och resereportage för olika tidningar.

I slutet av 1990-talet gavs de flesta av Wyn Hoops och Pirkko Mannolas låtar ut på CD av skivbolaget Bear Family.



Wyn Hoop / Bonne nuit, ma chérie (Västtyskland 1960)
4:e plats av 13 bidrag i London

20 juni 2017

100 % d'amour / Luxemburg 1984

Visserligen hade man vunnit med en stor och präktig ballad av gammaldags snitt året innan, men nu signalerade luxemburgska RTL än en gång tydligt att man vände sig till en yngre publik. Det fanns god anledning till det. 1981 hade det strikta franska radiomonopolet avskaffats och med ens var det hård strid på kniven mellan de kommersiella stationer som ville hålla kvar publiken.

"100% d'amour" var en naiv men övertygande poplåt, dränkt i tidstypiska synthesizerljud, försedd med en snygg video som gjord för kommersiellt bruk. Tillfället till ära hade man dessutom hittat en artist som faktiskt kom ifrån Luxemburg - den fjärde genom hela ESC-historien.

20-åriga Sophie Carle var först och främst fotomodell men hade också provat på att skådespela lite. I sin första film var hennes rollfigur inte ens namngiven utan kallades "ung flicka med stora bröst" i eftertexterna och åtskilliga av de (manliga) journalisterna som bevakade ESC verkade ta henne på ungefär samma allvar som filmskaparna. SVT:s kommentator Fredrik Belfrage sa att hon "sjunger lite tuttinuttigt".

På repetitionerna ska Sophie ha sjungit ganska bra, liksom då hon dagen före finalen uppträdde i en fransk tv-show. Däremot tappade hon nerverna helt i direktsändning och sjöng surt och nervöst. I flera länder inträffade ett kort avbrott på ett par sekunder under hennes framträdande, men jurygrupperna hade redan hört låtarna vid genrepet och ingen verkar ha tyckt att det skulle missgynnat hemmalaget.

Gissningsvis märkte unga Sophie i direktsändning att det inte var riktigt hennes grej att sjunga och "100% d'amour" förblev hennes enda skiva. Däremot tog skådespelarkarriären fart och hon har genom åren spelat i ett stort antal filmer och tv-produktioner.

Att Luxemburg satsade inhemskt var kanske inte en slump. I en mångårig process hade det luxemburgska språket standardiserats och fick i februari 1984 - knappt tre månader före finalen - för första gången officiell status. Programledaren Désirée Nosbusch - endast 19 år och än i denna dag alla tiders yngsta ESC-värd - firade det nya språket lite extra genom att flera gånger under sändningen brista ut i luxemburgska.



Sophie Carle / 100% d'amour (Luxemburg 1984)
10:e plats av 19 bidrag i Luxemburg