25 februari 2017

Dinle / Turkiet 1997

För ett mer mainstream deltagarland skulle en tolfteplats kanske inte ha tagits emot som en succé, men för Turkiet - som alltid kämpat i motvind och bara tagit sig in bland de tio bästa vid ett enda tillfälle - hade Şebnem Paker och hennes låtskrivare Levent Çoker lyckats över alla förväntningar i Oslo 1996 och nu laddade de om för ett andra försök.

Deras nya låt var en smittande mix av orientaliska toner och modern pop, men enligt turkiska OGAE höll de på att stupa redan innan tävlingen började. Den jury som satt på TRT och plockade ut de tio låtarna till den nationella finalen lät sig inte imponeras utan gjorde tummen ned. En enda enskild medlem lyckades övertyga de andra om låtens styrkor och till slut valdes den ut på nåder.

I den turkiska finalen tog Şebnem en stor seger och möttes generellt av lovord inför ESC i Dublin. Ingen trodde på hennes chanser men de flesta bedömare menade att hon skulle vara värd de höga poäng de turkiska bidragen aldrig fick.

Jämfört med året innan hade Şebnem krupit ut ur sitt skal och kändes bekväm och säker på scenen och sjöng med stark och klar röst. Med undantag för en enda skönhetsfläck - en överspelande keyboardist som försöker stjäla alltför mycket av publikens uppmärksamhet - genomförde hon och gruppen Ethnic ett snyggt och övertygande framträdande.

En bit in i röstningen började dessutom poängen rasa in och flera hakor föll - inklusive min - när Turkiet belönades med mer än hundra poäng och en välförtjänt bronsplats.

Dessvärre lyckades aldrig Şebnem bli någon stjärna i sitt hemland. Hennes debutalbum försenades efter ett bråk mellan kompositören och textförfattaren och skivan innehöll "Dinle" med alternativ text.

1998 gjorde Şebnem ett sista försök i den nationella ligan men kom bara tvåa med "Çal". Hon är fortfarande aktiv som sångerska men är framför allt musiklärare och är medförfattare till en lärobok i musikteori som används över hela Turkiet.



Şebnem Paker / Dinle (Turkiet 1997)
3:e plats av 25 bidrag i Dublin

24 februari 2017

Frei zu leben / Västtyskland 1990

Muren hade rämnat och hela världen såg annorlunda ut. För den som inte varit insatt i den östtyska statsapparatens nedgång och sönderfall kom kollapsen som en överraskning. Den 9 november 1989 öppnades muren och sedan fanns det ingen väg tillbaka. De båda Tyskland som funnits sedan det andra världskrigets slut skulle återförenas.

Socialismens fall lämnade rejäla spår i nästa års schlagerfestival, där flera länder ställde upp med sånger om fred och frihet och rivna murar. Det var inte mer än rätt att ett av murbidragen skulle bli den sista låt som representerade Tyskland före återföreningen.

Daniel Kovac var född i värdlandet Jugoslavien och hade kommit till Västtyskland som 12-åring och redan året efter bildade han sitt första rockband. Han arbetade som programledare på en musikkanal och som studiomusiker, och på så sätt fick han kontakt med Ralph Siegel.

Siegel gillade säkert idén att skicka en jugoslav att tävla i Jugoslavien och såg säkert det kittlande i att tävla med en sång om muren. Istället för att be sin vanliga parhäst Bernd Meinunger om sångbara ord beställde han en text från den välrenommerade Michael Kunze.

Daniel Kovac ansågs kanske lite kort i rocken för att bära låten på egna axlar och parades ihop med sångerskan Christine "Chris" Kempers. De både var ett underligt slarvigt sammansatt par med tanke på vilken perfektionist Ralph Siegel ännu var. Deras röster passade inte så hemskt bra ihop och någon större kemi uppvisade de inte heller. Trots det var de en av de stora favoriterna till segern.

Kanske tyckte juryn att det var ett billigt trick att sjunga om muren och kanske tyckte de att låten var i svalaste (och tråkigaste?) laget. Placeringen blev en besvikelse och duettparet avslutade sitt samarbete omgående efter finalen i Zagreb.

Daniel Kovac fortsatte som programledare i tv och på radio medan Chris Kempers avslutade sin karriär några år senare efter några musikalroller och efter att ha sjungit i ett rockband utan framgång.

Den 3 oktober 1990 slutade den tyska demokratiska republiken att existera och uppgick istället i den tyska förbundsrepubliken.



Chris Kempers & Daniel Kovac / Frei zu leben (Västtyskland 1990)
9:e plats av 22 bidrag i Zagreb

23 februari 2017

Bem bom / Portugal 1982

"Wannabe" slog ned som en bomb i den globala popvärlden hösten 1996. Spice Girls blev ett fenomen och en sensation - tidernas bäst säljande girl group vars medlemmar snabbt blev förebilder och vars budskap om girl power var något nytt och fantastiskt som världen aldrig tidigare skådat. Eller hade den?

I Portugal bildades 1979 någonting som i backspegeln känns som en prototyp till Spice Girls. Laura, Lena, Fátima och Teresa var en explosiv kvartett med mycket attityd - fyra starka, unga kvinnor som ingen satte sig på i det mansdominerade portugisiska machosamhället.

Deras första stora genombrott kom i Festival da Canção 1980 där de kom på andra plats med "Doce". Fátima och Teresa hade tidigare erfarenhet och hade vunnit som del av gruppen Gemini både 1977 och 1978 . Laura hade scenvana som modell och hade utsetts till "Miss Photogenique" i Miss Portugal-tävlingen 1978.

Även 1981 ställde man upp och fick en ny stor hit med "Ali-Baba" och 1982 blev det seger med den energiskt dunkande och ovanligt poppiga "Bem bom" som fick äran att inleda hela ESC-finalen i Harrogate.

Svidade som glittriga conquistadorer framförde Doce sin tävlingslåt med snits och stil, men juryn var som vanligt inte på humör för någonting som lät avvikande från schlagernormen. Besvikelsen i röstningen påverkade inte karriären på hemmaplan och skivbolaget gjorde till och med ett misslyckat men ändå försök att lansera Doce på engelska för en internationell publik.

1984 ställde man upp än en gång i den nationella finalen med en helt annan typ av låt innan framgångarna började sina. Officiellt upplöstes Doce 1987 men hör fortfarande till landets verkliga popkulturella ikoner och referenser.

"Bem bom" har haft ett långt liv och blev åter en hit 2003 i en remixad version. Några år senare skapade en av originalmedlemmarna Docemania - en ny grupp av unga flickor som sjöng gruppens gamla hits i nya versioner. Ett portugisiskt A-Teens, med andra ord.



Doce / Bem bom (Portugal 1982)
13:e plats av 18 bidrag i Harrogate

22 februari 2017

Oliver / Norge 1979

Om den danska finalen 1979 varit spartansk och sparsmakad rent visuellt var det inget emot den norska motsvarigheten samma år. För att sätta fullt fokus på de tävlande sångerna och inte låta något annat distrahera hade man plockat bort allt som liknade glitter och glamour ur sändningen.

Finalen hölls i en tom studio utan dekor och artisterna hade fått strikta instruktioner att inte klä upp sig eller fixa sig i ordning på något sätt. I princip var det hela ett radioprogram som sändes i tv, där det enda som spelade någon roll var det ljud som gick ut i vad som ännu var landets enda kanal.

Konkurrensen var inte direkt mördande - själv är jag oförklarligt svag för den rätt tafatta "Sang uten ord", framförd utan större vokal precision av Gudny Aspaas - och juryn gav segern till startfältets enda riktigt bra låt.

"Oliver" gav Anita Skorgan en andra seger och en riktig fjäder i hatten då hon blev den första norska artisten någonsin som ställt upp i en internationell final med ett egenhändigt komponerat bidrag.

Dessvärre saknade liveversionerna såväl i Oslo som Jerusalem det fräscha popsound som fanns i skivversionen men juryn lät sig ändå imponeras en del. Elfteplatsen var Norges bästa placering sedan Bendik Singers 1979 och för tredje året i rad blev det norska bidraget en schlager på hemmaplan.

Anita Skorgan spelade in låten på svenska, engelska, franska och tyska och etablerade sig nu rejält som en artist att ta på allvar. Året efter ställde hon upp på nytt med "Stjerneskudd", 1981 sjöng hon i kören bakom Finn Kalvik i Dublin och 1982 skulle hon vinna den norska finalen en tredje gång.



Anita Skorgan / Oliver (Norge 1979)
11:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

21 februari 2017

Era stupendo / Schweiz 2008

Att välja bidrag internt hade gett Schweiz ganska blandade resultat: succé 2005, halvfiasko 2006 och misslyckande i semifinalen 2007. Hur som helst hade de internt utvalda bidragen lyckats bra mycket bättre än vinnaren av den senaste nationella finalen 2004, så man höll fast vid samma uttagningsmodus än en gång.

Man fastnade för en riktigt internationell schweizare: Pablo Meneguzzo var född 1976 i den italienskspråkiga kantonen Ticino och hade tidigt börjat sikta mot en karriär bortom Alperna. Som tjugoåring ställde han upp i den stora sångtävlingen Viña del Mar i Chile och vann.

Under de närmsta åren hade han en viss framgång i Sydamerika under sitt lätt modifierade namn Paolo Meneguzzi, men med tiden började han längta hem till den gamla världen. Han ställde upp i Sanremofestivalen flera gånger och kom som bäst fyra med "Guardami nelle occhi" 2004. Han sågs överlag som en blivande stjärna och det var åtminstone ett mindre scoop att han ställde upp i ESC.

Hans tävlingslåt lät dessutom som en vinnare: en smäktande italiensk ballad som snart slog ut sina vingar och blev en högenergisk poplåt.

Tråkigt nog visade sig den gode Paolo ha skrivit en låt han själv inte riktigt klarade av att leverera live. Trots att han och hans dansare kämpade friskt blev framträdandet skakigt och inte alls så övertygande som den här typen av låt skulle behövt. Det blev lång näsa och tidig sorti ur tävlingen för förhandsfavoriten.

Karriären har rullat på ändå - ibland mer fokuserad på Italien, ibland mer fokuserad på den spanskspråkiga marknaden. Från och med 2013 uppträder han ibland under sitt nästan riktiga namn Pablo Meneguzzi.

2010 lyckades han uppröra sina gayfans efter att i en intervju hävdat att "homosexualitet är ett val". Två år senare lät han meddela via sociala medier att han inte var homo och aldrig skulle komma ut ur något skåp, efter att en italiensk skvallertidning spekulerat om hans läggning.



Paolo Meneguzzi / Era stupendo (Schweiz 2008)
13:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

20 februari 2017

Love Me Tonight / Vitryssland 2005

Sångerskan och modellen Angelika Agurbash visste minsann hur man piffade till sin egen meritlista och gjorde den till mer imponerande läsning. Hon hade vunnit flera skönhetstävlingar som alla hade det gemensamt att de arrangerats av hennes egen förmögne make och betalats med hans personliga miljoner.

Frågan var om några av de där pengarna varit inblandade i den vitryska melodifestivalen eller styrt dess resultat på något sätt. I vilket fall som helst vann Angelica med den rent ut sagt förfärliga rockballaden "Boys And Girls", vars text tydligen anspelade på skolmassakern i Beslan på något vagt sätt.

Vitrysk tv märkte snabbt att deras vinnare knappast väckte någon storm av entusiasm runt Europa och  hastigt beslöt man att byta ut vinnarlåten. Man bytte spår och stil totalt och köpte in ett stycke grekisk schlagerdisco av upphovsmännen bakom "Die For You" (Grekland 2001).

I Kiev satsades direkt anstötliga summor pengar på PR-material samtidigt som det florerade rykten att Team Agurbash köpt så mycket radiospelningar av sin låt som de bara kunnat för att öka chanserna att kvala in till finalen.

Det hade också satsats på framträdandet som var en kaskad av dans, glitter och klädbyten. Mycket underhållande att skåda men inga pengar i världen kunde dölja det faktum att Angelica själv var en högst medelmåttiga sångerska som inte alls klarade av de svåra tonerna i sin låt. Alla satsade pengar till trots blev det ingen finalplats.

Angelica och den rika maken gick skilda vägar 2012 men karriären löper på ändå med stora fotoreportage i olika magasin såväl som en ny singel då och då. På svenska borde hennes namn egentligen transskriberas Anzjalika Ahurbasj.



Angelika Agurbash / Love Me Tonight (Vitryssland 2005)
13:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

19 februari 2017

With Love Baby / Belgien 2011

Belgiens franskspråkiga tv-bolag RTBF hade legat lågt ända sedan de skrällt sig till en andraplats och med blotta förskräckelsen sluppit ifrån att arrangera 2004 års tävling. Väldigt lågt. Så förfärligt lågt att inget av deras bidrag haft någon chans någonstans.

Kanske tyckte man att det var dags att komma tillbaka in i matchen på något sätt. Man anordnade en nationell final i samarbete med AKA Music där hoppfulla kandidater fick lov att crowdsourca ihop de pengar som behövdes för att producera deras låtar på ett professionellt sätt. Alla som fick ihop 20.000 euro före deadline gick vidare till nästa omgång.

Crowdsourcing låg i tiden men de låtar som gick vidare - och som via en jurygallring sållades ner från trettio till fjorton - var verkligen ingen härlig samling. I slutändan gav både tittarna och juryn sina fullpoängare till vokalgruppen Witloof Bay som därmed blev Belgiens hopp i Düsseldorf och det andra renodlade a capella-bidraget i ESC-historien efter Lettland 2006.

De nämnde själva svenska The Real Group bland sina förebilder och delade tydligt en av sina idolers stora svagheter: den duktiga, präktiga och käcka sidan. Varför måste a capella-grupper allid vara så olidligt käcka?

För att göra illa värre hade man dessutom kastat in en beatboxare som bjöd på ett skönt break mitt i låten. För den som gillar sådant.

Witloof Bay lyckades dra på sig åtskilliga journalisters vrede då de helt oombedda ställde sig i ett pressrum fullproppat med människor kämpandes mot en deadline och bjöd på en vokal version av Alexander Rybaks "Fairytale", men till de flestas stora förvåning visade sig Belgien få ett visst stöd hos tittarna. Inte tillräckligt för att gå till final, men marginalen var försvinnande liten.

Witloof Bay sjunger och trallar vidare - numer utan beatboxaren - och uppskattas efter förtjänst i olika sammanhang utan att vara något av Belgiens stora band.



Witloof Bay / With Love Baby (Belgien 2011)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf