28 augusti 2016

Notre planète / Monaco 2004

Inte nog med att hela tre länder debuterade i Eurovision Song Contest då EBU gjorde tävlingen större och införde semifinaler 2004. Även Monaco tyckte att tiden var inne för att återvända efter att ha hållit sig borta i hela tjugofem år. Det ryktades att även Luxemburg skulle ha varit nära att göra comeback i Istanbul men oavsett om det stämde eller inte så gick planerna om intet.

I Monacos fall var schlageråterfallet delvis politiskt motiverat. Efter ett beslut i Nationella Rådet - Monacos eget lilla parlament - rekommenderade man att det lilla landet skulle delta i så många internationella sammanhang som möjligt för att profilera och marknadsföra den egna staten och ge en röst åt frågor som Monaco upplever som viktiga.

Det utvalda tävlingsbidraget handlade om miljöförstöring och vikten av att ta hand om planeten, främst tänkt att sätta fokus på Medelhavets tillstånd. En och annan kritiker menade att det rika Monaco kanske kunde göra främre insatser för havets välmående än att sjunga om det.

För att hitta rätt artist anordnade man auditions för unga sångerskor från närområdet och man fastnade för 16-åriga Maryon Garguilo från La Seyne-sur-mer på den franska rivieran. Hon var ung och oprövad men fick gratulationer av Prins Albert med sig på vägen.

I Istanbul blev Märyon - var prickarna över a kom ifrån förblev något av en gåta men kanske tyckte man att det såg fint ut - lite andfådd men gjorde annars ett oklanderligt framträdande. Snällt och trevligt men inget som någon riktigt lade märke till och Monacos comeback blev ingen stor succé. Märyon syntes något år senare som hastigast i en talangjakt på fransk tv men verkar ha lagt sången på hyllan sedan dess.



Märyon / Notre planète (Monaco 2004)
20:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

26 augusti 2016

Je veux donner ma voix / Frankrike 1999

Den statliga tv:ns flaggskepp France 2 hade en stor och viktig idrottshändelse samma kväll som Eurovision Song Contest skulle hållas i Jerusalem och hela tävlingen fick istället flytta över till den betydligt mindre och regionalt sinnade France 3. Där hade man ingen större erfarenhet varken av musik eller underhållning men bestämde sig ändå för att göra sitt allra bästa.

Med bara några veckors förvarning bestämde man sig för att ordna en nationell final på anrika Olympia i Paris med pompa och ståt och levande orkester - just samma år som EBU beslutat att ta bort densamma från den internationella finalen. På rekordtid plockade man ut ett antal kandidater - den regionala prägeln var viktig och här fanns låtar på flera regionala språk och med tydliga tecken av Frankrikes minoriteter - och slängde ihop en gammaldags gala.

De hastiga förberedelserna märktes på många sätt. Inte minst var de tävlande låtarna överlag ganska svaga och orkestern klarade inte alls att göra dem rättvisa. Och vad skulle man säga om vinnaren?

Det var inget större fel på själva låten - en traditionell schlagerballad om kärlek och fred - men sångerskan Nayah lämnade en hel del övrigt att önska. Hon vankade fram och tillbaka över scenen och gav ett amatörmässigt och osäkert intryck, hon tappade texten flera gånger och inte minst var hennes röst långt ifrån vad låten krävde. Nio år tidigare hade hon ställt upp i den schweiziska finalen under sitt eget namn Sylvie Mèstres och sjungit minst lika bedrövligt där.

Snart skulle däremot den rejäla skandalen brisera. Det visade sig att Nayah var aktiv inom raël - en religiös rörelse som trodde på kloning, fritt sex och att människan skapats av utomjordingar. Den franska staten hade stämplat rörelsen som en sekt och totalförbjudit den. Nu skulle Frankrike plötsligt representeras internationellt av en raëlmedlem - dessutom i Israel där raël hade som mål att bygga en landningsplats för de utomjordiska.

Såväl Tyskland som Bosnien-Hercegovina hade tvingats diska sina bidrag och byta ut dem före Jerusalem-finalen, Bosnien dessutom långt efter att EBU:s deadline gått ut. Gissningsvis ville inte fransk tv krångla till situationen ytterligare. Nayah fick göra ett uttalande om att hon tidigare varit medlem av rörelsen och kunde sedan stå kvar som fransk representant.

Förmodligen ville man heller inte ge raël den uppmärksamhet en eventuell diskning skulle ha lett till. Istället höll man god min och kallade in en smärre armé av sångpedagoger, stylister och professionella körsångare för att piffa upp det egna bidraget.

I Jerusalem gick det ganska bra. Visserligen såg Nayah lite manisk ut och kopierade sin idol Celine Dions rörelser och manér onödigt tydligt, men sången lät ganska bra i princip hela vägen även om sluttonen är lite otäck. Inget putsande och fixande i världen kunde dock få låten att kännas spännande och poängutdelningen blev snål.

Ett år senare dök Nayah på nytt upp i rampljuset då hon lät sig intervjuas om hur hon förföljts och diskriminerats för sin tros skull i samband med ESC, och hur hon motarbetats till den grad att en potentiell världskarriär gått om intet. Hon hade inte alls lämnat raël utan istället stigit i graderna och tänkte nu lämna Frankrike tillsammans med sin familj.

Än idag lever Nayah på sitt artisteri, inte minst som imitatör av Celine Dion. Sångerskans hemsida framhåller att hon lovordats av Celines officiella fanclub medan raël inte nämns med ett enda ord.



Nayah / Je veux donner ma voix (Frankrike 1999)
19:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

24 augusti 2016

Mia krifi evesthisia / Grekland 1998

Det hade minst sagt gått lite galet för Grekland i Eurovision Song Contest under 1990-talet. Den grekiska tv:n ERT valde sina bidrag internt utan att publiken intresserade sig så hemskt mycket varken för låtarna eller tävlingen.

På initiativ av sångaren och showmannen Giorgos Marinos försökte man skapa ett större intresse genom att för första gången sedan 1991 anordna en tv-sänd uttagning för att vaska fram den bästa låten. Via hela åtta semifinaler - med tre låtar i varje - valde man fram ett slutligt startfält på åtta bidrag där publiken skulle få välja vinnare utan inblandning av några suspekta jurygrupper.

Bland de tävlande fanns Marianna Efstratiou (Grekland 1989 och 1996) - som inte lyckades ta sig till final trots att hon hade hela tre bidrag i semifinalerna - och Hara Constantinou som representerat Cypern året innan men som nu kom på allra sista plats.

Gruppen Thalassa - sångerskan Dionisia Karoki och gitarristen Yiannis Valvis - hade fått med två låtar i finalen och uppmanade helt fräckt publiken att bara rösta på den ena av deras låtar. Det väckte ont blod hos arrangörerna och när låten Thalassa drivit kampanj för vann hela finalen blev programledaren så arg att han först ska ha vägrat utropa vinnaren i tv.

Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att det var åtta odödliga verk tittarna fått att välja mellan men slutresultatet är faktiskt inget mindre än obegripligt. Vinnarlåten var en blek ballad som i refrängen slog över i något slags blaskig radiorock. Undra på att programmakarna var upprörda.

Väl på plats i Birmingham var det istället Yiannis Valvis som var upprörd över nästan allting, så gott som hela tiden. Han var missnöjd med ljudet och kameraarbetet och hans humörsvängningar drog fram som hotfulla ovädersmoln under repetitionerna. Till slut fick BBC nog och återkallade hans ackreditering och sparkade ut honom ur arenan. Finalen fick han följa från sitt hotellrum, övervakad av säkerhetsvakter som skulle garantera att han inte försökte ta sig in i tävlingslokalen under sändning.

Nog så förväntat så gjorde Thalassa fiasko även i röstningen och skulle ha fått noll poäng om inte Cypern kommit in som en räddande ängel med en direkt löjeväckande tolvpoängare. Publiken buade och med all rätt.

Thalassa upplöstes omedelbart efter finalen, sörjda och saknade av ingen. Dionisia fortsatte sin karriär inom musiken som sånglärare och bakgrundssångerska medan Yannis Valvis jobbar som tekniker på en radiostation.

Grekland fick stå över finalen 1999 och skulle även hållas hemma från Stockholm 2000. Det skulle visa sig att en liten paus och funderare var precis vad man behövde för att hitta formen.



Thalassa / Mia krifi evesthisia (Grekland 1998)
20:e plats av 25 bidrag i Birmingham

22 augusti 2016

Aprite le finestre / Italien 1956

En fungerande schlagerfestival kan vara så mycket mer än ett program där man sjunger ett par sånger och sedan röstar fram en vinnare. Eurovision Song Contest är utan jämförelse det viktigaste programmet i den europeiska tv-historien. Inget annat program har betytt lika mycket för hur européerna ser på varandra. Inget annat program har på samma sätt fått människor att känna sig lite närmre varandra. Vikten av det kan knappast överskattas i efterkrigstidens Europa.

Detsamma kan med fog hävdas för den italienska Sanremofestivalen, som ESC till stor del modellerades efter då EBU startade sin egen sångtävling 1956.

Sångtävlingen i Sanremo hade startats av den italienska radion Rai, delvis i syfte att samla nationen runt något trevligt och underhållande. Italien var fortfarande ett relativt nytt land som enats först 1861 och som infört ett demokratiskt statsskick så sent som 1948, tre år innan Sanremo startade. Enandet av Italien var dessutom till stor del en skrivbordsprodukt. Skillnaderna mellan de olika delarna av landet var enorma och invånarna kände inte nödvändigtvis någon större samhörighet sinsemellan.

Tävlingens officiella namn "Den italienska sångens festival" underströk ambitionen och redan från första början var tillställningen en succé. 1955 sändes tävlingen för första gången i televisionen och det var förmodligen den lyckade övergången som övertygade EBU om lämpligheten med att tävla i musik.

Till den första ESC-finalen - som fortfarande inte var tänkt att vara något annat än en engångsföreteelse - beslöt sig Rai för att inte gå över ån efter vatten och skickade helt enkelt sina två bäst placerade låtar från 1956 års Sanremofestival att tävla i Lugano. Vid ESC 1956 tävlade samtliga deltagarländer med två bidrag var.

Den unga Franca Raimondi hade vunnit en uppmärksammad radiosänd sångtävling året innan och vann kanske Sanremo till viss del som en följd av det. Hur det gick för henne i Lugano vet vi inte säkert då endast vinnaren avslöjades och jurymedlemmarnas interna omröstning inte bevarades.

Hemma i Italien blev hennes glada låt om att öppna fönstren och släppa in kärleken populär men själv blev hon aldrig någon stor stjärna, kanske mest för att hennes kvittrande sångstil var lite gammaldags och inom bara några år skulle den kännas fullständigt föråldrad. Franca Raimondi fortsatte ändå att uppträda och sjunga i mindre skala ända fram till sin död 1988.

2014 fick Franca Raimondi och hennes vinnarlåt en ny vår då inspelningen användes i en uppmärksammad reklamfilm för smycken.



Franca Raimondi / Aprite le finestre (Italien 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

20 augusti 2016

Sku' du spørg' fra no'en? / Danmark 1985

De danska bidragen hade ett visst rykte om sig att vara glada och glättiga, men sällan var det gladare än när Kirsten & Søren stod för fiolerna. I Luxemburg 1984 hade man charmat hela Europa och tagit hem Danmarks bästa placering sedan färg-tv:n införts. Hemma i Danmark hade man fått ett formidabelt genombrott och ställde upp i 1985 års danska final som storfavoriter.

Favoritstämpeln blev inte mindre av att man satsat på ett av de äldsta tricken i handboken och bjöd på ett charmerande framträdande med tre glada barn som sjöng och dansade i bakgrunden. Tricket fungerade och alla jurygrupper utom en hade Kirsten & Søren som favorit.

Man tror att ett visst skivbolag i Skara höll ögonen på den danska finalen: såväl tvåan "Det' det, jeg altid har sagt" med Tommy Seebach som trean "Ved du hva du sku" med Trax spelades in på svenska av Stefan Borsch respektive Wizex.

I Göteborg krävde reglerna - till skillnad från den danska finalen - att all sång framfördes live och två av de tre dansande flickorna fick stanna hemma och ersättas med vuxna körsångare istället. Istället gavs den yngsta - Søren Bundgaards nioåriga dotter Lea - en ännu större roll i framträdandet.

Danmark hörde till favoriterna och tippades få en framskjuten placering och publiken - till stor del bestående av ditresta danskar - gav ett av kvällens mesta högljudda bifall. Jublet till trots intog juryn en sval inställning och den slutliga elfteplatsen var en klar besvikelse.

Inte för att det spelade någon större roll på hemmaplan där duon förblev lika populär. Deras andra skiva blev en storsäljare och de turnerade runt hela Danmark.

Däremot kanske publiken börjat tvivla på deras förmåga att ta Europa med storm. De ställde upp på nytt i de danska finalerna 1986 och 1987 men trots starka låtar blev man omsprungna av andra artister. Skam den som ger sig - 1988 blev det vinst på nytt och Kirsten & Søren blev de första någonsin att representera Danmark tre gånger i ESC.



Hot Eyes / Sku' du spørg' fra no'en? (Danmark 1985)
11:e plats av 19 bidrag i Göteborg

18 augusti 2016

Après toi / Luxemburg 1972

"L'amour est bleu" var bara början på den unga Vickys nya och betydligt mer anspråksfulla repertoar. I samma anda som exempelvis Mary Roos och Katja Ebstein spelade hon in låtar som tilltalade den traditionella schlagerpubliken samtidigt som de krävde aningens mer av sina lyssnare. Intellektuell mainstream om man så vill, kraftigt inspirerad av det sena 1960-talets singer/songwriter-tradition.

Hennes album var påkostade och genomarbetade produktioner som fann en viss publik utan att rusa upp på hitlistorna, producerade och delvis skrivna av pappa Leo Leandros. Från och med 1971 lade även Vicky till Leandros i sitt artistnamn för att signalera att hon numer var en vuxen artist.

Året efter kom chansen som skulle förändra Vickys karriär i grunden då RTL än en gång frågade om hon kunde tänka sig att tävla för deras räkning i ESC. Allt det kantiga och osäkra hon fortfarande haft i sin framtoning i Wien fem år tidigare var borta med vinden och ersatt med ett fullt utblommat artisteri.

När hon framträdde näst sist av arton deltagare i Edinburgh borde det ha stått klart för de flesta att kvaliteten växlade upp flera grader helt plötsligt, men de flesta på plats tippade seger för Storbritanniens New Seekers istället.

"Après toi" är den enda av Luxemburgs fem vinnarlåtar som inte är producerad i Frankrike utan är en rent tysk produkt. Det har ryktats att den först skickades in - och ratades - i den västtyska finalen innan RTL plockade in den, något Vicky och hennes kompositörer många gånger förnekat.

I vilket fall är min gissning att den krävde text på franska för att komma helt till sin rätt. Både den engelska och den tyska texten handlar obegripligt nog om evig lycka och kärlek medan den franska texten är så vansinnigt uppgiven, olycklig och självutplånande som en text bara kan vara. Svärtan och smärtan i kombination med Vickys utspel och närvaro är vad som gör låten till en vinnare.

Segern öppnade alla dörrar och gav Vicky en helt ny publik och de närmsta åren blev hon en av den västtyska marknadens bäst säljande artister med sin mer krävande repertoar. Däremot var hon tvungen att göra en musikalisk utflykt och spela in den mer schlagerbetonade "Theo, wir fahr'n nach Lodz" för att få karriärens enda singeletta 1974.

Idag spelar Vicky Leandros fortfarande in skivor som säljer i stora mängder: inalles har hon sålt drygt femtiofem miljoner skivor världen runt. 2006 bestämde hon sig för att försöka nå ESC en tredje gång då hon ställde upp i den tyska finalen med den egenhändigt skrivna - och snudd på chockerande slätstrukna - "Don't Break My Heart" som till all lycka inte vann. Ibland känns det så mycket bättre när ens gamla hjältar håller sig borta och får behålla äran och värdigheten intakta.



Vicky Leandros / Après toi (Luxemburg 1972)
1:a plats av 18 bidrag i Edinburgh

16 augusti 2016

If My World Stopped Turning / Irland 2004

När spanjorerna hade uppfunnit Operación Triunfo och gjort dokusåpa av sin nationella uttagning två år tidigare hade de väckt en idé som många andra tv-bolag tog emot med öppna armar. Nu skulle alla genomföra olika sorters talangjakter där fokuset låg på att tittarna skulle lära känna kandidaterna ordentligt och där själva tävlingslåtarna kom in i ett sent skede.

Den irländska versionen hette "You're A Star" och hade blivit mycket populär hemma på den gröna ön, även om slutresultatet i Riga blivit lite halvdant. I den andra omgången lät irländarna sig charmas av den tidigare kickboxaren Chris Doran som visserligen hade utstrålning som en planka men som fått en låt signerad den nyligen avhoppade Westlife-medlemmen Brian McFadden, i full färd med att starta den egna solokarriären.

Om McFadden var ute efter att utmärka sig som låtskrivare undrar man om självförtroendet var för stort eller självkritiken för låg. En sömnigare dussinballad får man leta efter och i kombination med sångarens totala avsaknad av scenfärdigheter blev resultatet ett riktigt magplask. Irland var färdigt kvalificerade för final men fick bara sju poäng - samtliga från Storbritannien inklusive Nordirland. Chris Doran släppte ett par singlar till men försvann ganska snabbt från rampljuset.

Brian McFadden lyckades till en början ganska bra med solokarriären men intresset i Europa svalnade ganska snabbt. Bättre gick det i Australien - inte minst tack vare hans mycket omskrivna förhållande till sångerskan Delta Goodrem - åtminstone fram till att han uttalade sig homofobiskt i radio 2008 och släppte en låt om att spana på en stupfull tjej på krogen i väntan på att "lura med henne hem och ställa till lite skada".

Efter det har de musikaliska framgångarna sinat och McFadden har mer koncentrerat sig på en karriär som programledare i tv.



Chris Doran / If My World Stopped Turning (Irland 2004)
23:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul