24 januari 2017

Casanova / Norge 1977

Efter fyra år i rad med Bendik Singers i olika konstellationer (1973, 1974, 1975 och 1976) var den kanske hög tid för någon form av generationsskifte i den norska finalen. På mer än ett sätt, skulle det visa sig.

Äntligen skrotade NRK det vid det här laget fullständigt förlegade systemet med stor och liten orkester - att varje låt skulle framföras av två olika artister - som man använt varje år sedan man debuterade (med undantag av 1969 och 1971). Nu framfördes varje låt endast en gång - rimligen av den artist man räknade med skulle sjunga även i den internationella finalen i händelse av vinst.

Den nationella finalen föregicks dessutom av ett nytt påfund: runtom i Norge hölls regionala semifinaler och alla intresserade låtskrivare fick skicka sina låtar till de lokala NRK-kontoren för bedömning.

Den församlade pressen var än en gång missnöjd med nivån på tävlingsbidragen, men för första gången sedan 1971 blev vinnaren - som dessutom vann en jordskredsseger - en stor hit som låg hela fjorton veckor på VG-listan och som blev 18-åriga Anita Skorgans definitiva genombrott för en stor publik.

Unga fröken Skorgan var född i Göteborg och hade tillbringat sina första sju år i Sverige innan familjen flyttat till Oslo. Hon hade sjungit i olika körer och debuterade i MGP redan året innan med "Hastverk". Samma år hade hon spelat in sitt första album för skivbolaget RCA.

Anita spelade in sin låt också på svenska (med text av en ung lovande textförfattare vid namn Ingela "Pling" Forsman) och på engelska (med text av Jonathan King). Planen var att "Casanova" skulle framförts på engelska i London, men i sista stund ändrade EBU reglerna och tvingade på nytt samtliga deltagare att sjunga på sina egna språk.

Den norska delegationen lämnade ändå spår i programmet. De vykort som skulle visas mellan bidragen - där föregående delegation skulle önska nästa land lycka till - hade filmats på en glad fest som hållits för delegaterna under veckan. Onödigt glad, tyckte de nordiska länderna som ansåg att bilderna mest påminde om ett fylleslag.

NRK satte ner foten. Unga Anita syntes glatt dansa på ett bord i sitt vykort, men eftersom hon enligt norsk lag var för ung för att dricka alkohol ville man inte misstänkliggöra henne. Om inte BBC stoppade vykorten meddelade norrmännen att man skulle hoppa av tävlingen. De små filmerna skrotades och istället visades trista närbilder på publiken i Wembley mellan låtarna.



Anita Skorgan / Casanova (Norge 1977)
Delad 14:e plats av 18 bidrag i London

23 januari 2017

All / Storbritannien 1957

Storbritannien kom in snett i ESC redan från allra början. Enligt legenden hade man försökt anmäla sig till den allra första tävlingen i Lugano 1956 men i likhet med Danmark och Österrike så missade man sista anmälningsdatumet och lämnades ute i kylan. Det var knappast så britterna ville behandlas av européerna på kontinenten.

Till all lycka anordnades en andra upplaga av tävlingen som BBC kunde skicka ett bidrag till. Hur förtjusta de var i att tävla just i Tyskland av alla ställen vet vi ingenting om, men man arrangerade en nationell final där flera kända namn ställde upp. Dessvärre fanns det en av de utvalda låtarna som ingen artist ville ställa upp och sjunga: en söt men ruskigt gammaldags liten sång även med 1957 års mått mätt.

Efter lite letande hittade man Patricia Bredin - en ung och charmig musikalskådis - som gärna ville sjunga i tv och visa upp sig för en större publik. Hon måste ha sjungit väldigt övertygande eftersom de regionala jurygrupperna röstade fram henne som vinnare.

Såväl skivbolag som radiostationer drog öronen åt sig och Patricia Bredin fick aldrig spela in sitt tävlingsbidrag på skiva. I Frankfurt ignorerades hon av sin etablerade dirigent Eric Robinson - i en intervju för EuroSong News beskrev hon honom som en stroppig och arrogant typ, fullt upptagen av att hitta människor att imponera på - men var nöjd med sin insats och tyckte själv att hon sjöng bra.

Det tyckte orkestern också. Efter den första repetitionen applåderade musikerna hennes insats och hon blev så rörd att hon började gråta. Då kunde det kvitta lika om placeringen blev låg och att låten snart glömdes bort.

Låten var inte bara gammaldags, den var också väldigt kort - endast 1:52 - och förblev det kortaste bidraget genom tiderna fram tills Finland 2015 slog rekordet. "All" är dessutom den första låten som framförts på engelska i ESC.

Patricia Bredin blev kanske aldrig någon stjärna men var ett lovande stjärnskott i många år och spelade flera stora roller såväl på filmduken som på scen. Hon gifte sig senare med den kanadensiske miljonären Charles MacCulloch och fick ta hand om en mängd kossor på hans ägor efter att han avlidit under deras smekmånad. 1989 släppte hon boken "My Fling on the Farm" där hon berättar om sina tio år som boskapsuppfödare.



Patricia Bredin / All (Storbritannien 1957)
7:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

22 januari 2017

Just nu / Sverige 1980

Rock har aldrig riktigt varit Sveriges grej i Eurovision Song Contest. Såväl jurygrupper som telefonröstare verkar alltid ha föredragit mer lättsmälta och poppiga tongångar och valt att lämna gitarrerna hemma när det väl gäller. Den enda svensk som lyckats rocka trovärdigt i den internationella finalen är och förblir Tomas Ledin.

Han hade debuterat i Melodifestivalen redan som långhårig 19-åring 1972 och kommit näst sist med "Då ska jag spela" innan han blivit något av den inhemska ligans evighetsmaskin som nästan alltid var med och som nästan alltid var favorit utan att nå riktigt hela vägen fram.

Efter att ha misslyckats - men fått stora hits - med "Minns du Hollywood?" 1977, "Mademoiselle" 1978 och "Det ligger i luften" 1979 gjorde han sig redo för ett sista deltagande som artist. Flera gånger har han sagt att han aldrig varit så säker på att inte vinna som 1980 och med ens var segern ett faktum.

Kanske hjälpte det att han varit på världsturné med Abba och fått framträda med ett eget solonummer där? Möjligen uppfattade svenskarna Tomas som internationellt gångbar med ens?

I Haag gjorde Tomas och hans rockiga kompgrupp - där man bland andra kan skåda Anders Glenmark och Mats Rådberg - ett tajt framträdande som inte ens förstördes av att sladden lossnade från Tomas mikrofon efter första refrängen.

Vad som möjligen talade emot det svenska paketet var att Tomas Ledin aldrig kändes som någon riktigt tung rockare, snarare mest som någon som poserar på scenen. Den internationella lansering man laddade för tog aldrig fart och trots att han 1983 fick en internationell hit med "Never Again" stals uppmärksamheten av hans duettpartner Agnetha Fältskog. Även hans svenska karriär saktade in med tiden.

I slutet av 1980-talet tog Tomas Ledin ett par steg tillbaka och gjorde sedan stor comeback med skivan "Tillfälligheternas spel" som för alltid cementerade hans plats som superstjärna i Sverige.

Det var inte bara Tomas Ledin som skulle tappa fart. I och med att Abba gick skilda vägar tappade Polar snabbt sin ställning bland landets kanske ledande skivbolag. "Just nu" skulle visa sig vara Polars sista vinnare av Melodifestivalen. I kulisserna stod Mariann Records och stampade - med fyra bidrag av tio i Melodifestivalen 1980 - redo att ta över.



Tomas Ledin / Just nu (Sverige 1980)
10:e plats av 19 bidrag i Haag

21 januari 2017

Krøller eller ej / Danmark 1981

"Disco Tango" och framgången i Jerusalem hade öppnat alla dörrar för Tommy Seebach. Hans efterföljande album blev en storsäljare och etablerade hans redan framgångsrika solokarriär än mer, men han var långt ifrån färdig med Dansk Melodi Grand Prix.

1980 hade han skrivit "Bye Bye" för systrarna Lecia & Lucienne - Lecia skulle några år senare få internationell framgång som ena halvan av popduon Laban - och var själv tillbaka i elden 1981. Till följd av att den danska ekonomin var ansträngd lagade man en fattigmansversion av den nationella finalen med riktigt låg budget och bara fem tävlande bidrag. Mellan dessa fem talades det mycket pengar och kristider och programmet saknade helt röstningssekvens: när resultatet var klart ropades vinnaren ut helt enkelt.

Debbie Cameron hade varit med och sjungit kör redan i Jerusalem och fick nu träda fram som Tommys duettpartner. Hon hade kommit till Danmark från Miami som 17-åring och snabbt etablerat sig som ett yrväder i dansk showbiz. Hennes mamma Etta Cameron hade hamnat i Danmark efter att ha smugglats ut ur Östtyskland, där hon tvingats stanna i flera år efter att ha förlorat sitt pass i samband med en konsert i Östberlin.

"Krøller eller ej" var en hyllningssång till alla barn - de egna och andras - som man älskar oavsett de har rakt hår eller lockigt. Ett ganska oväntat tema på en låt med tydliga discoinfluenser, kan tyckas. Och där ligger bidragets stora svaghet: en total oförmåga att bestämma sig för vad man vill vara.

Debbie Cameron - flankerad av de dansade systrarna Lei och Lupe Moe som med åren skulle bli riktiga institutioner inom den danska melodifestivalen - gör ett snyggt och internationellt shownummer medan Tommy å sin sida tillsammans med syskonen Michael och Ianne Elo mer kändes som en dansktoppsorkester, lätt inspirerad av Frälsningsarmén.

På samma sätt bäddar det dramatiska introt och den fångande versen för något helt annat än den lättviktiga refräng som följer. Inte dåligt men förvirrande och poängen i Dublin blev därefter. Hade det hela fungerat bättre om Debbie Cameron fått göra låten på egen hand? Och kanske med en annan text?

Debbie Cameron har i efterhand berättat hur hon hört representanter för BBC erkänna att man skulle ha saboterat andra länders framträdande i direktsändning för att säkra en brittisk seger. Det är svårt att bevisa om det stämmer eller inte, men ingenting hade nog hjälpt Danmark särskilt mycket högre upp i resultatlistan.

Efter närmare tio år i rampljuset drog sig Debbie Cameron tillbaka och satsade på en betydligt mindre karriär under ett par år. På senare år har hon åter uppträtt på större scener - inte minst som del av en hyllningskonsert med Tommy Seebachs material - och har lånat sin röst till såväl techno som hårdrock. Dessutom har hon undervisat i sångteknik och engagerat sig i Copenhagen Jazz Festival.



Tommy Seebach & Debbie Cameron / Krøller eller ej (Danmark 1981)
Delad 11:e plats av 20 bidrag i Dublin

20 januari 2017

Calm After The Storm / Nederländerna 2014

Att leta sig bort från det lättsmälta och trallvänliga hade gett Nederländerna utdelning för första gången på mången god dag när Anouk slog sig in bland de tio bästa i Malmö 2013. Man fortsatte på samma spår och valde ut landets countrydrottning Ilse DeLange som representant till Köpenhamn.

Ilse var rutinerad och hade redan tjugo års karriär i ryggen. Hennes genombrott kom 1998 med en skiva inspelad i Nashville. Den sålde bra och belönades med olika utmärkelser på hemmaplan men släpptes aldrig i USA, och sedan dess hade Ilses stora mål varit att erövra en internationell publik. Nu hade hon möjligen chansen.

Istället för att tävla på egen hand och under eget namn bildade hon duon The Common Linnets tillsammans med Waylon, som hade en nästan lika lång karriär. Han slog igenom i Holland's Got Talent 2008 och var den första nederländska artist som gett ut skivor på legendariska skivmärket Motown.

Den samlade talangen till trots trodde inte den inhemska pressen alls på det egna bidraget. "Calm After The Storm" sågs som alltför inåtvänd och lågmäld för att ha en chans och ganska många bedömare tippade på att man än en gång skulle åka ut redan i semifinalen.

Inte nog med att man kvalade in till finalen - efter semifinalen började The Common Linnets rusa uppför iTunes och andra motsvarande musiksajter och med ens framstod duon som storfavoriter.

Det var egentligen inget konstigt. Framträdandet hörde till ett av de snyggaste på många år. Intimt och sensuellt och högst närvarande. Dessutom är låten en riktig pärla som slutligen resulterade i Nederländernas bästa resultat sedan 1975.

När tävlingen var över fick låten ett långt och eget liv på topplistor runt om i Europa. I Tyskland blev låten en riktig långkörare på Top 100 och i Storbritannien gick den in bland de tio bäst säljande singlarna - något bara tre andra icke-brittiska icke-vinnare lyckats med tidigare (efter Italien 1958, Italien 1974 och Nederländerna 1974).

Däremot höll inte duon särskilt länge. Waylon lämnade snart skeppet och ersattes av andra artister. Ilse DeLange menar själv att The Common Linnets skapades som en plattform för att lyfta upp nederländska artister som vill göra country och att samtliga medlemmar - inklusive henne själv - är tillfälliga och utbytbara.



The Common Linnets / Calm After The Storm (Nederländerna 2014)
2:a plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

19 januari 2017

Nei eða já / Island 1992

Om man lyckats en gång försöker man ju gärna på nytt. Stjórnin hade tagit Islands i särklass bästa placering i Zagreb 1990 och nu tänkte teamet försöka sig på en ny toppnotering med sin glada och lättfattliga, typiskt skandinaviska, popschlager.

Kanske tyckte man inte att den nya låten riktigt passade för Sigga och Grétar och istället kallade man in en kvinnlig duettpartner. Sigrún Eva Ármannsdóttir var minst lika pigg och vaken och tillsammans med Sigga framstod de båda som ett ärtigt, färgstarkt och lätt uppdaterat alternativ till Bobbysocks. Grétar fick nöja sig med att agera körsångare, utrustad med en tidstypisk bärbar synthesizer.

Den utökade upplagan av gruppen fick ett nytt och internationellt namn tillfället till ära - Heart 2 Heart - men flera kommentatorer hänvisade till dem som Sigga & Sissa istället.

"Nei eða já" var en populär kandidat i Malmö. En och annan förståsigpåare tippade på stor framgång men i slutändan var låten kanske lite för mycket av ett eko från en tid som redan flytt. En sjundeplats var kanske en liten besvikelse men inget att fnysa åt för ett land med Islands ESC-facit.

Sigga och Sissa skulle komma att dela låt en gång till två år senare, men på ett helt annat sätt.



Heart 2 Heart / Nei eða já (Island 1992)
7:e plats av 23 bidrag i Malmö

18 januari 2017

Ik heb zorgen / Belgien 1967

Ofta har det visat sig att tydliga och enkla nationella finaler är de som fungerar bäst. Publiken förstår reglerna och engagerar sig - de som ska välja vinnaren tappar inte fokus lika lätt och förstår sin uppgift.

Flamländsk tv har aldrig riktigt trott på den teorin och anordnade gärna långa och krångliga uttagningsprocedurer. 1967 höll man inte färre än nio semifinaler: de tre låtar som placerade sig bland de tre bästa varje vecka gick vidare till nästa veckas semi. När man placerat sig bland de tre bästa tre gånger fick man en plats i finalen. Glasklart och överskådligt.

Egentligen hette festivalen Canzonissima och var ett helt fristående evenemang som även hölls ett par år då Flandern inte stod för det belgiska ESC-bidraget.

Louis Neefs hörde till Flanderns mest älskade artister ända sedan debutsingeln 1960 och det var ingen överraskning att han kvalade vidare. Han var den enda som fick med två låtar i den stora finalen, men han valde själv att dra tillbaka "Zij was zo mooi" för att ha större chanser att vinna.

Taktiken fungerade och "Ik heb zorgen" ("Jag har bekymmer") vann en jordskredsseger med elva poäng av femton möjliga. Låten var en struttig liten vals om en man som träffat en mycket vacker flicka en mycket vacker kväll. Allt gick som det gick och nu har den vackra stunden lett till besvär av något slag. Kanske ett brustet hjärta, möjligen en oönskad graviditet.

I Wien var studiopubliken förtjust - inte minst i det överraskande, falska slutet - och juryn visade mer förståelse än de brukade för belgiska bidrag. Gissningsvis föll poängen mer över Louis Neefs talang och häftiga röst än över själva låten, men en sjundeplats sågs som en framgång och skivan blev populär på hemmaplan.

När det var dags igen för flamländsk tv att välja ut det belgiska bidraget 1969 struntade man i semifinaler och Canzonissima och lät helt enkelt Louis Neefs sjunga samtliga låtar i den nationella finalen.



Louis Neefs / Ik heb zorgen (Belgien 1967)
7:e plats av 17 bidrag i Wien