23 maj 2018

Ma petite chatte / Belgien 1958

Man vet väldigt lite om den belgiska finalen 1958 utöver det faktum att den faktiskt anordnats och att Fud Leclerc för andra gången fick äran att representera pommes fritens hemland internationellt. Sjöng han alla låtarna? Hur lät resten av startfältet? Ingen verkar riktigt veta.

Låt gå för att vi inte vet värst mycket om hur bidraget valdes ut, men ”Ma petite chatte” (”Min lilla kissemiss”) säger en hel del om sin tid och det sena 1950-talets syn på könsroller och sexualitet. Även rent musikaliskt är den en rätt bra representation av hur populärmusiken lät där och då.

Textens jag känner sig deppig och nere då han får syn på sina drömmars flicka på stan. Hon kommer fram till honom och erbjuder honom lyckan och han tackar stormförtjust ja. Det texten antyder är helt tydligt att hon är prostituerad - det passade sig verkligen inte för anständiga flickor att ta kontakt med herrar i offentligheten (jämför Västtyskland 1959). Det tål också att påpekas att ”chatte” även är en vulgär synonym för det kvinnliga könsorganet.

”Jag kunde aldrig tro att det fanns så härliga leksaker som hon i världen” sjungs det i texten, sextio år innan Netta Barzilai visade vart skåpet ska stå.

Den förtjuste gossen gör ändå det enda rätta och gifter sig med flickan för att dels göra henne redbar och dels för att få ha henne för sig själv. Med tanke på den tidens pryda moral avslutas hela texten dessutom med en maffig anspelning på sex:

Hon gör allt för att tilltala pojkar
Hon gör allt som får dig att tappa vettet
Och allt det där man inte kan nämna i en sång



Fud Leclerc / Ma petite chatte (Belgien 1958)
Delad 5:e plats av 10 bidrag i Hilversum

21 maj 2018

Eighties Coming Back / Estland 2003

Efter sju år av internationell framgång var det kanske inte så underligt att den estniska uttagningen Eurolaul förvandlats till något av ett getingbo. Det fanns många som gärna ville representera Estland i grannlandet Lettland. Det var inte oviktigt att visa framfötterna inför grannarna i söder.

Stor uppmärksamhet fick Vanilla Ninja - ett nytt tjejband med attityd - och nör den estniska publiken fick utse sin favorit i en telefonomröstning vann vaniljninjorna med överlägsen marginal. Dessvärre fick inte esterna själva bestämma något alls - hela slutresultatet låg i händerna på en skara internationella experter som Michael Ball (Storbritannien 1992) och Moshe Datz (Israel 1991, 1995, 1999).

Istället blev det strid på kniven in i det sista mellan en stor ballad av Koit Toome (1998, 2017), med Maarja (1996, 1997) och Evelin Samuel (1999) på körsång, och ett stycke baltisk britpop framförd av gruppen Claire’s Birthday. Med en enda poängs marginal gick guldet till bandet.

Claire’s Birthday hade bildats av sångaren och låtskrivaren Vaiko Eplik 1997 och hade haft en framgångsrik bana. Tre år senare fick man karriärens möjligen största hit Med ”Venus”. Bandets basist Ivo Etti var dessutom storebror till Ines (2000).

Claire’s Birthday hade egentligen ställt upp i Eurolaul som ett skämt och var rätt förvånade över att ha vunnit. Kort tid efter vinsten i den nationella finalen meddelade man att man bytte ut gruppens namn och att man hädanefter skulle kalla sig Ruffus.

För första gången sedan 1996 slog den internationella panelens utslag riktigt fel och i Riga fick Estland sin sämsta placering sedan debuten. Åtminstone slog man värdlandet Lettland, men Estland skulle få vänta i många år på nya framgångar. Senare under 2003 meddelade Vaiko Eplik att han upplöste bandet för att söka sig nya musikaliska vägar.



Ruffus / Eighties Coming Back (Estland 2003)
21:a plats av 26 bidrag i Riga

19 maj 2018

Moi, tout simplement / Schweiz 1993

Man skulle lätt kunna tro att Schweiz inte hade någon tilltro till sina egna artister. För andra gången på sex år vann en kanadensisk artist den schweiziska finalen och fick försvara de helvetiska färgerna i ESC.

Varför artisterna från Québec dök upp just i Schweiz är något av ett mysterium. Här finns ingen självklar koppling och Schweiz har ingen särskilt imponerande egen musikmarknad. Det skulle varit mer sannolikt att kanadensarna skulle velat tävla för Frankrike i så fall. Åtminstone har Schweiz och Kanada samma nationalfärger i sin flagga. Alltid något när man ska hitta en gemensam grund.

Det hade ju dessutom gått vägen då Céline Dion representerat alplandet i Dublin 1988. Nu satte man hoppet till Annie Cotton - en 17-åring från Montreal med lång erfarenhet av att underhålla. Inte minst hade hon skådespelat i ett par avsnitt av Watatatow, en klassisk ungdomsserie och långkörare som gjordes i närmare hundra avsnitt under femton år.

Riktigt hur Christophe Duc och Jean-Jacques Egli (Schweiz 1987) fick kontakt med Annie förtäljer inte historien men väl på plats i den schweiziska tv-studion blev det en promenadseger med fullpoängare från samtliga jurygrupper utom en.

”Moi, tout simplement” (”Jag, helt enkelt”) var en klassiskt uppbyggd schlagerballad - som möjligen kändes snäppet mer tysk än fransk - med en text som förkastade alla som söker framgång och kändisskap bara för sakens skull. Den texten har knappast blivit mindre aktuell med åren.

I Millstreet höjde sig den schweiziska delegationen flera grader. Låten hade fått ett stort och luftig arrangemang som passade väl för den irländska orkestern och Annie sjöng betydligt vassare än i den nationella finalen. Det bar förvånansvärt långt och Schweiz hade häng på segern nästan ända in i det sista.

Idag har ”Moi, tout simplement” skrivit in sig i eurovisionshistorien även av en annan anledning. Den är till dags dato (2018) den sista låten framförd på franska som placerat sig bland de tre främsta. Den massiva franskspråkiga dominansen vittrade bort och blev (minst) tjugofem år helt utan pallplats. Med ett enda undantag har inte heller Schweiz varit ens i närheten av en lika bra placering sedan dess.

Annie Cotton blev aldrig någon lika stor stjärna sådär som Céline Dion blivit men skådespelar ännu hemma i Québec där hennes röst inte minst hörts i många reklamfilmer.



Annie Cotton / Moi, tout simplement (Schweiz 1993)
3:e plats av 25 bidrag i Millstreet

17 maj 2018

Dön artik / Turkiet 1999

Utvecklingen går inte att hålla tillbaka hur länge som helst. Den stora orkester som under så många år varit självklar i ESC hade alltmer förvandlats till en stycke dekor. Ett dyrt stycke dekor som allt färre använde sig av.

Det gamla regelverket - på plats sedan 1973 - sa att man fick spela in ett par instrument på band under förutsättning att de redovisades på scenen och spelades av samma person som också spelade på bandet. 1997 släppte man hästarna fria - nu fick alla lägga så mycket musik man bara önskade på tejp och ingen behövde använda orkestern alls. I Jerusalem 1999 genomfördes Eurovision Song Contest för första gången med enbart förinspelad musik.

Nu skulle alla bidrag för första gången låta precis som det var tänkt och ingens egna och speciella sound skulle förstöras av någon orkester i otakt. Riktigt så smidigt gick övergången ändå inte.

Turkiska TRT - som aldrig varit kända för sina framstående ljudtekniker - kom exempelvis till Jerusalem med ett alldeles för tunt backing track. Hur mycket man än höjde volymen i kontrollrummet lät det hela mjäkigt och svagt.

”Dön artik” (”Kom tillbaka”) var ändå en bra låt, en discofierad variant på ”Dinle” från 1999 om man så vill. Sångerskan Tuba Önal (som ibland skriver sitt förnamn Tuğba) hade både närvaro och en bra röst, men hennes kompgrupp Mistik framstod som lite väl klämmig i sina försök att kompensera för den tunna bakgrunden.

Turligt nog satt turkarna i Tyskland beredda med sina telefoner i högsta hugg. En tolva från Tyskland höjde låten åtskilliga placeringar men resultatet var ändå en besvikelse och Tuba blev aldrig någon stor stjärna. Istället har hon ägnat sig åt att vara körsångerska åt andra och att ge Disneyfigurer turkiska sångröster.

Lite roligt skulle det ha varit att se hur tvåan i den turkiska finalen hade klarat sig internationellt. Åtminstone vann den OGAE Second Chance Contest senare samma år.



Tuba Önal & Grup Mistik / Dön artik (Turkiet 1999)
16:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

15 maj 2018

Skeletons / Azerbajdzjan 2017

De svenskskrivna låtar som Azerbajdzjan för det mesta ställde upp med hade börjat framstå som alltmer osäkra kort. Borta var de dagar då landet alltid tycktes befinna sig i närheten av slutstriden och vissa år hade man till och med snubblat till på kvalgränsen.

För första gången sedan debuten i Belgrad 2008 kallade man in en inhemsk låtsnickare för att göra grovjobbet. Isa Melikov var inte bara en väletablerad låtskrivare utan även manager, producent och skivbolagsdirektör. "Skeletons" skrev han i samarbete med Sandra Bjurman - som bland annat skrivet landets vinnarlåt 2011 - så helt utan svensk inblandning var man inte.

Diana Hajiyeva hade studerat musik i London och bildat gruppen Dihaj som mest ägnade sig åt mörk och suggestiv elektronisk pop. För ovanlighetens skull fick en azerbajdzjansk artist hålla kvar sin egen stil även i ESC - låten passade henne som hand i handsken.

Dessutom byggde man upp ett spännande och utmanande scennummer för Dihaj att sätta tänderna i. Hon satt i något slags klassrum med klotter på väggarna i sällskap av en man som iförd ett hästhuvud står uppflugen på en stege. Snyggt och kittlande och överlag riktigt välsjunget.

Till mångas stor förvåning - min, exempelvis - räckte inte skådespelet särskilt långt i finalen och nu började det viskas om att Azerbajdzjan efter röstningsskandalen 2013 inte längre vågade byta till sig poäng i finalerna utan istället satsade all kraft på att ta sig vidare från semifinalerna.

Att låta en inhemsk låtskrivare skapa en låt som skulle passa för den utvalda artisten var inget strategi man byggde vidare på. 2018 var man tillbaka i gamla spår och då missade man för första gången att ta sig till final.



Dihaj / Skeletons (Azerbajdzjan 2017)
14:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

13 maj 2018

Still In Love With You / Storbritannien 2015

BBC meddelade att man än en gång tänkte välja ut sitt bidrag internt utan någon nationell final. Däremot fick alla som kände sig manade skicka in tävlingsbidrag. Dessutom stämde man av med landets skivbolag och finkammade BBC Introducing - bolagets plattform för talang utan skivkontrakt - i jakt på passande bidrag.

Det kom in knappt trehundra bidrag och i slutändan fastnade man för ett av dem. Utan någon som helst förhandsinformation presenterades det utvalda bidraget via en annan digital tjänst - BBC Red Button - och spelades upp i form av en video.

Det vore lögn att påstå att publikens reaktion var positiv. När man inte på något sätt motiverat sitt val eller förklarat varför just den här låten - en pastisch på 1920-talets rytmer uppblandade med en mer samtida ljudbild - var vad som bäst representerade Storbritannien ledde det till högljudda reaktioner på nätet.

Den mest förödande kritiken var kanske att många jämförde den med en klatschig och populär reklamjingel för potatisvåfflor från början av 1980-talet. Där försvann det sista hoppet om att någon skulle ta låten på allvar.

Electro Velvet - en duo sammansatt särskilt för sammanhanget bestående av Alex Larke och Bianca Nicholas - visade sig dessutom mer än lovligt oerfarna och lite lätt hjälplösa i sammanhanget. Storbritannien - landet som alltid dominerat europeisk underhållning - stod där med ett svängigt och glatt men amatörmässigt bidrag som helt tydligt inte skulle ha någon chans i tävlingen.

I slutändan blev det fem poäng - en från Malta, en från Irland och tre från San Marino - och Electro Velvet splittrades lika snabbt som de bildats. Det enda framgångsrika brittiska inslaget i ESC 2015 var en charmig och avslappnad Nigella Lawson som avlämnade poäng, delvis på franska.



Electro Velvet / Still In Love With You (Storbritannien 2015)
24:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

12 maj 2018

Desfolhada portuguesa / Portugal 1969

En enda poäng hade det blivit i Neapel 1965, men det hindrade inte Simone de Oliveira från att bli en ännu större stjärna hemma i Portugal. Tillsammans med Madalena Iglésias (Portugal 1966) dominerade hon den lätta musiken under hela 1960-talet och inga andra kvinnliga artister kom i närheten.

Fyra år senare vann hon den portugisiska melodifestivalen med en sång som skulle kröna hela hennes karriär och bli den titel hon för alltid skulle förknippas med. Underligt nog var inte "Desfolhada portuguesa" alls skriven för henne, utan för Madalena Iglésias. Hon tackade nej eftersom hon tyckte texten var för fräck.

Sången handlar på ytan om en skördetid och majs som ska skalas men hela texten osar av sexualitet, något som ansågs upproriskt i diktaturen Portugal.

Vid sin avfärd till Madrid stöttades Simone av hundratals fans som önskade henne lycka till och förväntningarna var högt ställda på ett gott resultat. Spansk tv döpte på eget bevåg om sången till "Deshojada" då originaltiteln påminde opassande mycket om ett snuskigt ord på spanska.

Trots ett synnerligen kraftfullt framträdande blev det ännu en bottenplacering för Portugal och nu var måttet rågat. När Simone återvände till Lissabon möttes hon av gråtande fans som ville trösta henne. Landets kulturskribenter sågade ESC i sina spalter och året efter stannade Portugal hemma.

Kort tid efter finalen i Madrid fick Simone de Oliveira problem med stämbanden och de kommande två åren breddade hon sitt register genom att vara programledare i både radio och tv i väntan på att få ordning på rösten på nytt.

Än idag (2018) är Simone de Oliveira ett tungt och aktat namn inom portugisisk musik. Många höjde på ögonbrynen då hon 2015 ställde upp än en gång i den inhemska ESC-uttagningen, men sångerskan förkunnade att hon enbart ville sjunga för hemmapubliken och inte hade någon som helst avsikt att representera sitt land i Wien.



Simone de Oliveira / Desfolhada portuguesa (Portugal 1969)
15:e plats av 16 bidrag i Madrid